,..om kost och vikt, återigen. Om hjälp. Att gå ner i vikt. Och jag vill gärna hjälpa till, jag tycker det är roligt. Bara som en första sak nämnde jag för henne att utan att egentligen ändra alls på något av det hon äter skulle hon komma långt på att bara ändra på det hon dricker. Förklarade hur mycket kalorier hon skulle spara på att byta all denna läsk, mjölk, juice, cappuccino, varm choklad, osv, mot vatten.
.
Svaret jag fick var "Ja, men jag tycker inte vatten är GOTT" Sedan ett stort leende på det, följt av fortsättningen "..och livet är för kort för att inte få njuta av godsaker"
.
Ta det här rätt nu. I min värld får alla både äta och dricka vad dem vill. Får se ut som dem vill, prioritera vad dem vill, ägna sig åt vad dem vill. Men ber man mig om hjälp så hjälper jag. Och hjälper jag så tar jag av min tid. Tid som jag kan använda till bra jäkla mycket bättre saker än att förklara och ge massa information, tips och råd till någon som påstår sig vilja något men överhuvudtaget inte tänkt igenom det.
.
Så, innan ni ber mig om hjälp, se till att ni vill ha den.
,..riktigt bra-period känns som den är på ingång. Eller redan här förresten. Jag börjar känns mig som mig själv igen. Som den glada positiva personen jag brukar vara, den med energi och lust till det mesta.
.
Det har utan tvekan flera orsaker. Både till att jag under så lång tid känt mig ganska nedstämd och trött till att jag nu känner mig otroligt mycket lättare. En stor del har varit min jobbsituation. jag gick tillbaka till ett av mina gamla jobb, till en början med en tanke att det var högst tillfälligt, men ganska snart fick andra omständigheter mig att tänka att jag skulle behöva stanna där, bli fast. En tanke som stressat mig otroligt, så långt att jag legat vaken av oro nätterna innan jag ska jobba och sedan vaken efter att jag jobbat för att jag inte lyckats stressa ner. Sömnen har med andra ord nästintill fått utebli. Likaså kosten. En omöjlighet att sitta ner och äta utan avbrott har gjort att jag struntat i att äta alls, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer trött och orkeslös, faktorer som självklart påverkade min fritid och min träning. Och när träningen går åt skogen, då finns det inte mycket glädje kvar till något alls. Så jag har mest velat bädda ner mig så fort jag varit hemma.
.
Förra veckan gjorde jag mitt kloka beslut att säga upp mig från jobbet. Jag har en månads uppsägningstid, men vetskapen att det har ett slut gör att jag känner mig hundra kilo lättare och jag kan till och med jobba mina kvarvarande pass med glädje, för visst finns det stundvid en charm i det bygget.
Strax därefter löste sig en annan stressfaktor, på ett sätt jag inte ens vågat hoppas på. Och en efter en faller bitarna på plats.
.
Igår morse gav jag mig ut på en löptur. Jag har inte sprungit på i princip hela sommaren och ville så gärna springa både långt och snabbt, jag gillar ju att springa. Men i ett försök till förnuft maximerade jag min sträcka till en ytterst kort sådan och tempot skulle jag hålla lugnt. Väl ute kände jag mig som en sån där ko man släpper ut efter en lång vinter, men jag höll mig till sträckan och tempot relativt bra. Jag slängde in 6st backintervaller på slutet och ville spy litegrann, men det var fantastiskt roligt.
.
Sedan spenderade jag resten av dagen med min andra hälft. Vi var på utflykt någonstans långt borta, visste tillslut inte själva vart vi var. Men det var jättevackert, vi träffade hästar och kalvar och får och åt sushi vid en vacker sjö. Kvällen bjöd på ett pass framsida ben/axlar på gymmet, vilket satte pricken över i på en fantastisk dag..
,..mark/kompletteringspass blev söndagen vilodag pga av en nästan elva timmars lång arbetsdag. Måndagen bjöd på ett pass Ben/Biceps, tisdagen Rygg/Triceps, sen blev det onsdag och jag vaknade upp dödssjuk.
.
Egentligen inte förvånad, för jag har känt mig dålig länge. Eller snarare inte känt mig bra på väldigt länge. Och jag har en idé om vad det hela beror på, men vill helst inte spekulera i det.
.
Så här låg jag, och orkade inte ta mig ur sängen. Min mamma var i sitt hus i Oskarshamn, men liksom flög hit på bara några timmar. Och dem som känner min mamma vet att hon är värsta ninjan. Hon kan allt och det hon inte kan tar hon reda på och hon kan bota vad som helst.
.
.
En stund senare var jag fylld av örter och teer och frukter och bär. Det gröna på bilden ovan är ett typ av te, kallat matcha. Ett grönt pulver som man vispar ut i vatten som inte får vara varmare än 70grader och det är typ rena dunderpulvret. Aptiten har varit mestadels obefintlig och jag äter som bekant helst inte när jag är sjuk i vilket fall, men jag har mixat smoothies för att få i mig så mycket näring som möjligt och har fullkomligt proppat dem fulla med nyttigheter. Min bas har varit sojamjölk och naturellt vassle. Igår på dagen innehöll den för övrigt färska blåbär, avokado samt mighty berries från Alpha Plus. Blev riktigt god. Men den jag gjorde på kvällen måste ändå vunnit smakmässigt. En liten bit banan, frysta hallon och massor med färsk bladspenat, så toppade jag den med torkade mullbär och för en sekund kändes tillvaron helt okej.
.
.
Men annars har jag bara legat och inte gjort ett dugg. Min man har varit här och pysslat om mig och han är totalt bäst, men alltihop suger ändå för vi skulle åka bort tillsammans i helgen men istället kommer jag förmodligen bli kvar. Och jag blev tvungen att sjukskriva mig från jobbet och dessutom ställa in både mina gruppträningspass och mina egna pass och sånt händer bara inte. Jag blir aldrig sjuk, jag brukar liksom vara hälsan själv, ha en energi som aldrig tar slut, nästan vara jobbigt pigg. Nu har jag varit sjuk två gånger under loppet av en månad och inte känt mig frisk vare sig innan eller emellan. Skulle det vara som jag förfarar så är alltihop totalt självförvållat, men jag tänker i vilket fall bli mitt vanliga jag igen. Pigg och glad och frisk. Jag ska stärka kroppen på alla sätt jag kan och när jag inte kan mer ska jag fortsätta ändå. Lära mig. Hålla det enkelt och rent och naturligt. Så, nu väntar en kopp fläderte. En torkad blomma direkt från naturen i en kopp med hett vatten. Enklare och renare kan det nog inte bli.
Min kyl och frys strejkar. Igen. Började morra som en björn igår och blev bara värre under kvällen, så jag hade inget annat val än att stänga av alltihop. Så imorse var hela köket en vattenpöl och idag har jag ingen mat :(
.
Sov inte ett dugg inatt och har jobbat i 6 timmar och funderar över om jag ska ha vilodag eller åka och träna. Jag har noll energi och humöret är ganska värdelöst, men känner jag mig själv så kommer det ändå att bli det senare alternativet och förmodligen är det även det smartaste.
.
Sitta här och tjura kommer garanterat inte göra mig vare sig starkare eller på bättre humör. Nej, en släng marklyft får nog bli min medicin.
,..med någonting alls idag. Jag är ledig och skulle kunna göra vad jag vill. Önskar jag skulle kunna göra vad jag vill. Men det kan jag inte. Jag gör sånt jag måste göra. Eller måste jag? Sånt jag borde göra.
.
Och det är väl det jag inte gillar, att ägna min tid åt sådant jag inte valt helt själv. Och nu syftar jag inte på att tvätta, handla eller städa. Vattna blommorna eller betala räkningar. Jag syftar på val jag gör just nu, för något som ska kunna bli verkligt sen. Men att trivas i nuet då? Det känns det som att jag glömt bort.
,..egentligen, att jag inte blir större när jag inte vill växa. Inte krymper när jag inte vill bli mindre.
.
Jag trivs ganska bra i min kropp just nu, i vikten jag landat på, i storleken jag vant mig vid. Men "nöjd", vad är det för ett ord? Och hur kul låter det? Jag vill inte vara "nöjd". Eller kanske är det just det jag vill. Jag är nog rädd att sätta krokben för mig själv, låta bli att fortsätta utvecklas. Men dem går kanske att kombinera? Känna sig nöjd med det man åstadkommit hittills, men ändå fortsätta sträva framåt?
.
Det låter bra. Fungerar det i praktiken så är det ännu bättre.
,..det kan behövas för att man ska må bra. Eller må skit. Åtminstone när man är en så väldigt mycket känslomänniska som jag måste vara.
.
På grund av jobbet blev både fredag och lördag vilodagar för mig. Och två såna följande efter varandra är ingen bra idé i mitt fall. Jag blir bara himla ledsen, trött, energilös och allmänt nere. Så när vi delade på söndagen så jag bara behövde jobba halva dagen och fick möjlighet att träna på morgonen skyndade jag iväg till gymmet. Väl där visste jag inte vad jag skulle göra, för jag ville köra ben, men visste inte om knät tänkte tillåta det. Jag började lite lätt i benpressen och det verkade fungera. Gick på baksidan, och även det gick bra. Men inom mig var jag ändå inte helt tillfreds. Min innersta längtan var ju att köra mark! Hela tre veckor sedan sist och min blick drogs mot skivstången likt besatt. Så jag blev tvungen. Ge det ett försök. Uppvärmningsseten kändes över förväntan, så jag bestämde mig för att köra mina 5x5, men sänkte vikterna från där jag stannat sist.
.
Och det gick busenkelt! Med den enda lilla detaljen att det kändes som jag skulle kräkas av det alldeles för hårt sittande bältet (av min svullna mage till följd av min glassorgie till middag kvällen innan..) så kändes allt hur bra som helst. Och jag blev återigen odödlig, tydligen även för omvärlden, för när jag kom till jobbet möttes jag av orden "Åh, du måste ha tränat. Vad skönt, nu är du dig själv igen"
,..även för mig. Mest (enbart) tack vare min man, som spenderade dagen med diverse pyssel. Så när jag slutade jobbet kunde jag bara hoppa in i duschen och ner i klänningen (som i mitt fall var ett par byxor) och njuta. Jag har det bra jag..
.
.
Och bara vettig mat hade han gjort, så att jag mådde alldeles bra. Ikväll däremot tänker jag vara alldeles ovettig och äta bara glass till kvällsmat så sedan kommer jag inte må bara bra. I alla fall inte magen. Men nu vill jag äta glass. Imorgon kommer jag inte vilja äta glass och inte nästa dag heller, utan jag kommer att längta efter min rena mat och det är precis den jag ska äta då. Då får jag alltså äta det jag längtar efter både ikväll och sedan hela nya veckan och att äta det man längtar efter måste ju vara det bästa, eller hur? Win-win, again :)
,..varvar varandra. Men det är väl så det ska vara? Ena dagen är allt på topp, livet flyter på, träningen går galant och resultaten glänser. Den andra saknas alltihop, glädjen är som bortblåst, viljan glömd och motivationen känns som ett minne blott.
.
Idag har jag mått riktigt bra, men igår var jag min egen motsats. Dagen blev annorlunda än jag tänkt mig, jag åkte till jobbet för att hjälpa till nån timme, blev kvar hela dagen. Kom till gymmet först på kvällen, saknade precis allt. Energin, styrkan, orken, lusten. Allting var egentligen så logiskt. Jag var trött för att jag inte hade sovit, inte hade ätit och för att jag plockat pall i närmare 6 timmar i ett sträck. Jag hade ont i magen för att en dum antibiotikakur förstört den. Jag kände mig svullen för att jag ätit sånt jag inte brukar. Samtidigt var jag tom och platt och svag och ful och grinig och allmänt tråkig. Bröst på schemat. Bänkpress. Gick skit. Jag ville inte ens ta i. Ville ingenting. Jag var bara riktigt gnällig.
.
I ett sånt läge är det lätt hänt att jag går hem och deppar ihop. Men inte igår. Mycket tack vare min man som slår in klokheter i skallen på mig när jag tenderar att tappa förnuftet själv, men också för att jag faktiskt reflekterade över vad som kändes fel och varför det kändes som det gjorde. Allting hade ju sin förklaring.
.
Lite mat i magen, sedan gick jag och la mig, jättetidigt. Först elva timmar senare klev jag upp. Häpen över hur länge jag lyckats sova, men tacksam för återhämtningen. Den så lätt bortglömda, men ack så viktiga återhämtningen. Och idag mår jag bra. Jättebra. Det är svårt att göra annat, där borta i vårt paradis.
,..som bara sker för att det är semester. Eller också hade skett i vilket fall. Jag har blivit korthårig, igen. Och ljus. Mycket ljusare än bilden vågar visa. Nästan blond tycker jag. Jag saknar mitt hår, visst gör jag. Men det är ändå skönt det här. Och praktiskt. Mycket praktiskt. Tar inte två timmar att torka och föna och platta och fixa, och blir inte till ett enda stort trassel när jag tränar eller sover. En bra sommarfrisyr helt enkelt :)
.
.
Och för övrigt har vi en jättefin semester. Är tillbaka från Oskarshamn. Blev ingen tripp till Vimmerby vare sig på dit- eller hemvägen eftersom vädret ville vara så ostadigt, men vi har haft det toppen ändå. Lugna stunder varvat med träning och bus. Och så massor med god mat.
.
.
.
.
.
.
.
.
Och ännu är den inte slut, ledigheten. Så jag fortsätter att bara njuta och tar emot vad dagarna vill bjuda på. Jag gillar det här med semester, bra påhitt :)
Jag tog mig in till stan och till hälsokosten, fyllde på mitt husapotek.
.
.
Sedan fortsatte jag dricka, hällde i mig mängder av te och överdoserade tranbärskapslarna gånger flera. Hålla mig borta från gymmet lyckades jag dock inte med, så jag drog av ett pass AXLAR/MAGE som gick förvånandsvärt bra. I samband med träningen fick jag i mig aminosyror, malto och vassle, men förövrigt blev det en fasta för kroppen, efter frukost och framåt. Något som idag känns som ett smart beslut. Kroppen är tom och platt, men jag mår prima. Visst, mat är näring för kroppen, men det är även en belastning för kroppen att ta hand om. Så om jag tror på att i dessa lägen fasta sig frisk? Absolut.
Jag har första dagen på min semester. Jag vill göra allt i hela världen förutom att vila. Vila ska jag göra sen när vi har åkt, är borta, kan koppla av. Nu har jag tre dagar här hemma, då jag planerat massor av träning och massor av annat skoj.
.
Så har jag tydligen åkt på nåt slags urinvägsinfektion. Vad ska det vara bra för? Och varför? Jag har aldrig haft en sån i hela mitt liv så varför idag? Jag tror det är en sån i alla fall. Jag har ju aldrig haft det, så hur ska jag kunna veta? Men jag har ont och jag är kissnödig hela tiden. Då ska man dricka. Och vila. Jag har druckit kaffe, te, vatten, tranbärsdricka, mer te, aminosyror, och ännu mer te. Men vem skulle inte vara kissnödig då liksom? Och ha ont, det har man ju nästan alltid nånstans, så det ska nog inte ta död på mig. Sen var det vilan. Den tänkte jag vänta med. Men behöver väl inte göra allt, på en gång?
.
Däremot tycker jag att jag förtjänar en present, när jag är så liten och ensam och ynklig, så jag klickade hem mig en sån här snygging. Och vips så mycket piggare jag blev :)
Gårdagens bröstpass gick käpprakt åt helvete. Precis allt som kunde gå snett gjorde det och inte minst min inställning till det hela. Jag blir så jäkla förbannad när jag inte presterar det jag vill och ännu argare blir jag på att jag blir arg, för jag vet så väl att det ger mig noll och ingenting.
.
Idag däremot slog det mig precis att det väntas veckans roligaste pass och sedan mitt sista arbetspass på jobbet, innan jag tar semester! Dessutom hinner jag med min relativt bestående dagliga promenad runt ån innan jobbet.
.
Jag tror jag gick från döende till odödlig, på mindre än 30 sekunder.
Ben som är "såå hiimlaa jobbigt, för det är en så stooor muskelgrupp". Mina ben är inte stora. Dem börjar under röven och slutar ovanför knäna. Det är inte stort. Det är nog till och med mindre än ryggen. Delen från knäna och neråt fungerar visserligen som ben både i teorin och praktiken, men rent utseendemässigt är dem obefintliga. Ett fenomen som är totalt mitt eget verk. Jag har inte glömt bort dem eller misslyckats med dem. Jag har struntat i dem.
.
När jag hade som värst ont i ryggen slutade jag träna vader. Stående pressar för att det förvärradesmärtan, sittande för att,.. ja, för att jag jag helt enkelt inte hade någon lust. Någon bättre förklaring finns inte. Skitdåligt. Men så är det. För mig är det som att dammsuga. Jag avskyr det och kan gärna städa hela lägenheten utan och innan, men just dammsugning vill jag helst förtränga. Jag tränar hela min kropp och vill köra slut på varenda muskel, men vaderna har jag låtsas om att dem inte existerat, tills så blev fallet.
.
Så, då har vi rett ut det också. Nu vet ni det och jag vet det. Lika självförvållat som det är att det bor dammråttor under min soffa, lika självförvållat är det att jag har ungefär hälften så långa ben som jag borde haft. Kommer jag köra vader i dagens benpass? Förmodligen inte.
,..blev det inte. Mitt cheatingmeal. Men det var fullt tillräckligt för denna gång.
.
Banan- & havrepannkaka med chokladcaseinpudding, keso och hallon
.
Det med en hel ätardag har jag kommit underfund med inte passar mig. Det mår jag inte bra av vare sig fysiskt eller psykiskt. Att däremot ha en kväll, eller en måltid, där jag äter något jag inte brukar, något jag är sugen på, eller kanske något jag blir bjuden på, det tycker jag känns bättre.
.
Just nu är jag väldigt nöjd med min kost. Jag har "börjat äta" igen, efter en längre tid av PF (periodisk fasta), och till en början kändes det jobbigt. Men nu har jag gjort mig en egen variant, där jag får det bästa av allt jag tycker om. Jag har ett kostschema som jag följer under träningsveckan. Fasta måltider, fasta mängder och till stor del samma livsmedel. Bra mat, tillräckligt mycket för att orka det jag ska, men inte särskilt mycket utöver det. Inga mjölkprodukter förutom vassle och casein.
.
När jag har jobbhelg, betyder det två dagar från gymmet. Den första (då lördagen) äter jag väldigt "lätt" och väldigt rent. Med andra ord, inga tillsatser eller tillskott, inga mjölkprodukter och väldigt sparsamt med kolhydrater. Tills största del fisk, kyckling och grönsaker. Detta för att låta kroppen "vila". På söndagen äter jag ungefär som på en vanlig dag, bortsett från det jag får i mig innan/under/efter träning, så där infaller mitt "påfyllnadsmål". Ikväll blev det inte särskilt varken märkvärdigt eller mäktigt, men jag känner mig tillfreds och efter en god natts sömn kommer kroppen att vara redo för en ny, ännu bättre, ännu tuffare, träningsvecka! :D
Men det lyckan hade jag idag :) Jag och P-E har spenderat dagen i grannstaden Norrköping hos Elin och Oscar som för bara 3 veckor sedan fick sin Amelia, och idag fick vi träffa henne för första gången. Hon var så superjätteliten och när hon låg i min famn satt jag alldeles blixtstilla. Efter en stund öppnade ögonen och tittade på mig och nu är jag fast. Jag älskar henne och det ska jag göra hela livet! Jag ska bli världens bästa Lisah åt henne och lära henne allt jag kan :D
.
Kvällen har vi spenderat på gymmet. Började med bänk och trots att jag är alldeles slut i precis alla muskler jag äger så gick det bra. Tekniken sätter sig och känns allt mer naturlig. Efter bänken körde vi armar och av nån oförklarlig anledning hade jag gått med på att låta P-E stå för upplägget. Redan innan vi började hade jag ångrat mig, jag hade ingen som helst lust och i såna lägen brukar jag reagera med att bli arg. Då hade jag två alternativ. Bli arg på honom, vilket inte hade gjort någonting bättre alls. Bli arg på mig själv, vilket hade varit ungefär lika ofördelaktigt. Så, klokheten (ja, ni läste rätt) inom mig (jag har en, jag lovar), valde ett tredje alternativ. Att inte bli arg alls. (Halleluja!)
.
Hans påhitt var en massa superset och först ut var biceps. Redan i det första insåg jag att helsike, det här är tungt. Så jag gav mig själv en mördarblick i spegeln och bet ihop.
I det andra setet insåg jag att det här är tungt!Då gav jag honom en mördarblick, men fortsatte. Sen orkade jag inte titta någonstans alls, så jag blundade istället. Kämpade. Hörde hans röst, "5 sekunder kvar", hade lust att be honom hålla käften, lyfte vikterna på nytt. Det är sällan jag är så tyst under ett pass. Men det gick bra, det blev effektivt och det gick snabbt. Han skulle ha en eloge, han fick ett "du är inte frisk". Men jag var snäll. För övrigt. Hela passet! Så jag skulle egentligen ha eloge jag med. ...eller? :)
..börjar om. Lämnar det gamla, låter det jag aldrig sa vara osagt.
.
Jag tänkte för en stund fortsätta skriva på min gamla kära älskade hatade http://hittaingetledigtnamn.blogg.se/ , men det är för sent, det sista jag skrev blev mitt avslut. Och jag ångrar det inte. Jag går själv ofta tillbaka och läser, påminner mig själv om vad jag gjorde, hur jag kände, vad jag tänkte. Vem jag var. Vad jag försökte leva upp till.
.
Mycket av det är positivt, men det är många minnen som gör ont. Ord som river upp sår större än dem skänker nytta. Och kanske viktigare ändå, ord som kan trampa på ömma tår, än idag.
.
Så jag börjar om, välkomnar en ny blogg och en möjlighet att fylla oskrivna blad. Jag är där jag är och var jag ska ändrar jag från dag till dag. Jag vill allting och ingenting och jag är överallt och ingenstans. Men gissa vad? Det är det, som är jag.
Jag är en alldeles vanlig. Vad nu en vanlig är? Min tillvaro är fantastisk. Ibland lite rörig, ibland helt perfekt. Stundtals alldeles upp och ner. Men väl värd att sätta ord på, eller också totalt meningslöst. Läs för att du vill, eller för att du inte vill. Här uttrycker jag bara allting om ingenting, i huvudet på mina jag.
