Ni vet de där,..
Kategori: Träning
,
,..svackorna, vi alla kan få. Jo, till och med jag får dem. Jag fick mig en ordentlig sådan, när värken började smyga sig tillbaka igen, för ett par månader sedan. Efter nästan precis ett år med minimalt av smärta så kom den. Inte efter något särskilt jag gjort, utan bara lite mer för varje dag. Och jag tror jag försökte vägra inse det, ville inte prata om det, inte känna efter. Inte bromsa mitt tempo.
.
Dagarna innan vi skulle till Barcelona var det dock så pass att jag bara ville ha en snabb lösning och eftersom min enda idé var antiinflammatoriska tabletter fick det bli såna. Jag började inte förrän samma dag som vi åkte, så hela flygresan ner fick jag stå upp, men sedan släppte det allteftersom och under semestern hade jag knappt inte ont alls. Det var fantastiskt. Men, precis som med alla såna quickfix, så var hjälpen inte bestående, och tillbaka hemma, när jag avslutat kuren och ämnena gick ur kroppen kom värken ganska direkt tillbaka igen, tillsammans med en totalförstörd mage.
.
Då var det värst. Jag kunde varken äta eller dricka utan att magen sved och jag kunde inte röra mig som jag ville utan att ryggen värkte. Ganska många dagar kändes rätt hopplösa och min negativitet kröp fram ur garderoben. Så jag gnällde, grät, var arg, gnällde lite till och var ännu mer ledsen. Men tillslut fick det liksom räcka. Man orkar inte med sig själv hur länge som helst om man bara klagar, känner sig missnöjd. Så jag gav mig fasen på att bli bra, att bli bättre. Att bli starkare, att känna mig nöjdare. Planerade kosten, plockade bort, la till och ändrade om. Och bestämde mig för att återigen älska träningen, att med glädje vilja pressa mig hårdare. Sedan har jag tutat och kört och idag skvallrar almanackan om att det blivit min 17e träningsdag och jag har minst morgondagen inplanerad också. Jag är kanske lite trött, men det märks inte prestationsmässigt. Jag har kört både hårdare och bättre än på väldigt länge. Och det har varit lika roligt i varje pass. Men hur länge funkar det att göra så? Jag är rädd för att vakna och inte vilja mer. Kanske inte kunna. Men nu vill jag. Och kan. Så jag kör. Lite till. Vad ska jag spara mig till? Morgondagen vet vi ändå ingenting om.
.
.
