lisahlisah.blogg.se

,

,..det fanns lite styrka i kroppen även idag. Jag kände mig sjukt trött efter alltför mycket jobb i kombination med alltför lite sömn och ville inte ens träna, men jag ville inte åka hem heller för hemma får jag bara ångest över skoluppgifterna som ligger på hög och viskar elaka uppmaningar åt mig. Så jag åkte till andra gymmet. Och tog tillfället i akt att köra marklyft!

.

Över fyra månader sedan sist eftersom jag inte vågat belasta ryggen med både knäböj och mark. Jag har gått omkring och känt mig trygg i tron att styrkan sitter kvar i vilket fall, fram tills häromdagen då en vän sa att "i basövningarna tappar jag direkt om jag inte kör dem, tekniken liksom försvinner om den inte övas". Jag blev livrädd. Nog måste väl tekniken sitta i ryggraden? Eller smiter den faktiskt och då styrkan med den?

.

För mig var så inte fallet. Jag började ändå lugnt. Bestämde mig för 5*5 och började på 90kg. Det var buslätt. Andra 5an på 95kg och den kändes lika lätt, så jag höjde helt enkelt till 100kg och körde 2*5 men när även det kändes totalt överenskomligt fick den sista 5an bli på 105kg. Jag är nöjd. Och herregud vad jag älskar marklyft.

.

Passet fortsatte med tjocklek rygg och mage och avslutades med en tävling mot klockan i roddmaskinen. Jag ville dö. Men bara litegrann.

.

Imorgon är det lördag men jag vet inte hur mycket det kommer spela roll den här veckan. Jag har inte tappat knappt något alls i vikt så jag funderar på att hoppa över min "påfyllning". Samtidigt vet jag att jag skött kosten och tränat bra och lite är jag tacksam över att jag inte gått ner mer för jag vill inte tappa vare sig för snabbt eller för mycket. Jag vill inte ens bry mig om vågen, jag vill ju bara nånstans där jag trivs i mig själv även med mindre kläder. Jag ska fundera tills imorgon och under morgondagen. Jag jobbar till kl 13 och ska träna efter det så fram tills efter träningen blir det i vilket fall som vanligt så jag hinner nog bestämma mig. I vilket fall blir det inga mängder. Något litet jag kommer på att jag är sugen på kanske :)

.

,

,..-2kg på vågen och +20kg i knäböjen. Typ. 

.

Senaste veckan har varit rätt så klockren på de flesta plan. Jag har jobbat ytterst lite, vilket gjort att jag hunnit massor med annat. Jag har betat av ytterligare poäng på plats i skolan och skrivit massor av uppgifter på hemmaplan. Och träningen, ja den har både varit rolig och gått framåt. 

.

Jag gjorde mig ett nytt upplägg som jag började med i onsdags och började det med att sätta mina 5*5 på 65kg i bänken. Och det var med en fin extra sjätte reps i sista setet för att kunna säkerställa att jag ska vidare ännu lite till. Äntligen! 

Mitt axelpass körde jag ensam, men det var lite nyttigt för jag fick ge mig tusan på att få upp hantlarna själv och det fick jag. Jag fixade samma repsantal i pressarna trots en höjning på 2,5kg. Kändes bra.

.

Och så igår var det dags för ben och jag hade bestämt mig för att känna på de där magiska tresiffriga. För mig var det en dag jag aldrig räknat med skulle komma med tanke på hur kroppen har mått. Men det har gått bättre och bättre och igår blev dagen jag fick knäböja 100kg. Det var kul.

.

Jag hade varit ledig hela dagen och förutom en morgonpromenad hade jag inte gjort annat än pluggat så jag var lagom opepp och allmänt mos i skallen och vid såna tillfällen finns inget annat att göra än att ta till den kanske bästa pwo:n av dem alla. Jag har tur som hittat en karl som går med på mina påhitt..

.

  

,

,..slutvikten fastställd. 63,8 kg, det absolut mesta jag vägd i hela mitt liv och jag tycker det är skitkul. Men nu vänder jag.

.

Jag har ingen egentlig plan med det hela. Det var bara en dag då jag var så trött på att äta och äta men aldrig öka i vikt så jag satte upp en målvikt och ett slutdatum, bara för att ha något konkret att uppnå. Min önskan var 65kg, men mitt mål 63. Dagen D blev idag, 1 mars, även det utan nån större eftertanke. Men det hela gjorde det lättare för mig, mycket lättare. Plötsligt kunde jag slappna av och faktiskt tillåta mig att gå upp i vikt, när jag visste att jag inte skulle "bli tjock föralltid". Och det roligaste är att jag inte ens känner mig tjock. Inte så som jag trodde jag skulle göra på den här vikten i alla fall. Men jag är lite väl slät och jag vet att jag inte kommer att trivas i den här hyddan när vårsolen tittar fram och klädlagrena blir färre, så därför har jag valt att med lite framförhållning skynda långsamt till en kropp jag kan känna mig bekväm i även offentligt lättklädd. 

.

Var vikten kommer att hamna har jag ingen aning om och jag hoppas att jag heller inte ska haka upp mig på den, utan stanna nånstans där bilden jag ser i spegeln stämmer överens med känslan jag har på insidan och att dem bägge ska infinnas med någon slags inre tillfredställelse.

.

Dagsformen däremot är inte särskilt smickrande. Ännu mindre då jag kom på att jag borde föreviga den först efter att jag ätit frukost. Men hur som helst, det är sanningen och det är min startpunkt. (Slutpunkt?) Vändpunkt. 

.

,

,..jag skrev någonting. Jag har inte haft inspiration. Det blir så när jag inte mår bra, då vill jag helst ingenting alls. Nu mår jag bra. Mycket bättre. Jag kan träna igen och idag fick jag hjälp att kliva ur den bekvämlighetszon skadorna ofrivilligt fört in mig i. Det blir ju så, när man gått omkring och liksom hållt igen ett tag, då blir man på något sätt nöjd av ganska lite. Av att bara kunna känna att muskeln faktiskt arbetar. Att pulsen går upp en aning, att kroppen blir varm. "Sådär ja, nu har jag gjort ett bra pass" Nej, det har du inte.

Men idag gjorde jag ett bra pass. Jag tränade armar och jag hade anlitat min egen man som pt. Han fick bestämma och jag skulle lyda. Jag hade bestämt mig. Han ger mig av sin tid och energi, då är att göra det bästa jag kan det minsta jag kan ge tillbaka. Jag lyckades nästan. Jag blev arg och tjurig en stund, men mestadels var jag tvungen att använda min energi till att lyfta vikterna så till den grad att jag inte orkade vara arg. Jag var mest tyst. Och efteråt var jag mer tillfreds än jag varit med ett armpass på väldigt lång tid. Så nu har jag bett snällt om att han ska träna mig en gång i veckan. De gånger vi tränar tillsammans räknas inte. Jag måste hålla mig snäll om han ska gå med på det känner jag. Jag ska göra mitt bästa. Det riktiga bästa alltså.

.

Och på övriga plan känns det mesta också bra. Jag har fått ett nytt schema på jobbet på precis så mycket som jag själv ville och har önskat. 75%. Helt klart min grej. Nu ska jag bara försöka att hålla det där också, utan att stoppa in extrapass i varenda ledig lucka. Jag behöver luckor. Igår var hela dagen en sån. Det var jätteskönt. Vi åkte tefat i Vallabacken, åt lunch på stan, spelade spel och bara hade roligt. Från morgon till kväll. Jag glömde nästan bort att det fanns en vardag att återvända till och såna dagar är livsviktiga. 

.

Imorgon tränar jag på egen hand igen och likaså i ett par dagar framöver, men min plan är tydlig och mina mål konkreta. (Okej, jag ljuger. Jag har fortfarande ingen aning vad jag ska träna och när.. men jag har bestämt att denna vecka ska jag vara tillbaka minst där jag fick sluta nu innan jul..) Så, det känns kul igen. Jag går kanske framåt och bakåt och i alla möjliga sidled, men det är inte viktigaste för mig längre precis hur resultatet blir. Det är viktigast att jag fungerar och att jag håller ihop för att klara av att göra det jag vill.

.

,

,..och jag använder dem till att undersöka vad som fungerar, eller inte fungerar. Under mitt sista besök hos naprapaten avrådde han mig ganska bestämt att undvika styrketräning helt en period och om jag absolut var tvungen att träna, stå på en crosstrainer. Jag tycker det är ett jäkla tjat om dessa crosstrainers och ju längre det pågår desto mindre blir min lust att överhuvudtaget prova. Innan jag hann hejda min tjurskallighet hade jag slängt ur mig att det inte skulle ge mig någonting alls, vilket han kontrade med orden att "just nu kommer ingenting ge dig någonting alls. Du befinner dig inte ens på plus minus noll, utan på minus"

Den exakta innebörden av de orden valde jag att inte förstå. Jag måste få prova mig fram, sakta men säkert. Även om det innebär att jag påfrestar någonting som skulle behöva få vara ifred för att kunna läka så behöver jag det. Hur ska jag annars kunna veta när jag kan börja igen? 

.

Och en del saker har faktiskt fungerat. Jag har kunnat köra dubbelsidigt i både rodd och lats, om än med rätt ordentligt sänkta vikter. Jag har kunnat köra axelpressar och hantellyft på en acceptabel vikt, men där bara med en sida i taget. Så fort jag försökte med båda samtidigt sa huvudet ifrån. Det känns som att flödet stoppas och jag måste släppa direkt.

I förrgår gjorde jag ett benpass och provade att köra knäböj. Jag var ganska nervös, för andra övningar jag hade provat för ben utom benspark och legcurl fungerade inte någon av dem. (Benpress, utfall, sissy squat) Men sedan dess hade ännu en vecka passerat och jag kände att det var dags att försöka. Det gick faktiskt. Jag vågade mig inte på mer än 50kg och jag satt i bottenläget och funderade över om det skulle göra ont eller inte så länge att jag höll på att glömma bort att resa mig upp igen. Men det gick. Det kändes lite obehagligt, men jag gjorde nog i alla fall ingenting värre. Därefter körde jag raka marklyft på samma vikt och det kändes faktiskt helt okej. Jag ville höja direkt, men hejdade min ivrighet i mitt löfte till mig själv att vänta.

.

Idag vill jag prova köra bröst. Det är det som fungerat allra sämst. Jag har inte kunnat köra bänkpress på snart tre veckor nu och i princip inga bröstövningar alls sedan dess. Så jag måste lyckas med någonting idag. Jag bara måste. Och går det helt åt skogen så har jag en behandlingstid inbokad imorgon. Det gäller att planera väl..

.

,

,..och allt tycks fungera, så att jag känner mig hoppfull och förväntansfull, ja då tar det plötsligt stopp på ett annat sätt. I skallen. Inte i tankarna. Fysiskt.

.

För ett par år sedan var jag med om precis det här. Jag körde benpress och upplevde att det blev världens tryck inne i huvudet tills det plötsligt "small till" och svartnade för ögonen. Sedan kom en faslig huvudvärk som satt i ett par timmar, varefter den började avta och sedan försvinna. Men under flera veckors tid kunde jag inte träna överhuvudtaget, för så fort jag tog i så hände samma sak igen, även om det inte var tungt, och jag blev liggande. På VC tog dem mig på allvar först när dem testade synen och jag såg dubbelt ute i ena kanten, men då blev det fart på dem. Då fick jag plötsligt inte ens gå för egen maskin utan tvingades upp på en bår för att bäras ut till en ambulans och vidare till sjukhuset. Otroligt pinsamt faktiskt, jag var ju inte döende och jag hade inte ens särskilt ont. Men skallen röntgades, både genom en vanlig och en kontraströntgen, för att se om ett blodkärl kunde ha spruckit. Då röntgen inte visade något fel ville dem ta ett ryggmärgsprov, något jag bestämt tackade nej till. Jag var trött och hungrig och ville bara hem.

.

.

,.strösocker i vatten ungefär. Det var karlns utlåtande efter att ha nallat på mina slow carbs och druckit dem utblandade enbart i vatten. Inte jättegott förmodligen. Personligen föredrar jag att även blanda i både vassle, lite kokosmjöl och en snudd aminosyror och då blir det hur gott som helst.

.

Jag ser till att dricka minst två "måltider" om dagen nu. Det går snabbt, är lätt att ha med sig och tar ingen plats i magen. Perfekt sätt att få i mig mer näring än jag lyckas med annars. Jag har fortsatt varit flitig på matfronten, ändå tycker jag mig se lika liten ut som vanligt.. Men efter nyår ska jag få hjälp och det ska bli jättekul. Ett nytt kostschema och förhoppningsvis ny inspiration även i träningen. Jag är förväntansfull :D

.

Fram till dess kör jag på med mitt eget race. Julmat är inte min grej och inte julgodis heller, så jag håller mig förmodligen till min kyckling och mitt ris till största del även dessa sista veckor av året. Rent träningsmässigt vore det fint med ett nytt pb i någonting, men jag vet bara inte i vad. Marken vet jag inte om jag ens vågar testa, men böjen borde gå. Det är fördelen med att börjat på noll, varje litet framsteg blir ett nytt pb.. ;)

.

,

,..i hjärnkontoret, funderar jag över vad det egentligen är som driver mig att leva det liv jag gör. När någon frågar så svarar jag att jag vill. Men räcker det? Ibland vill jag kanske inte alls. Ibland måste jag.

.

Jag diskuterade det hela med en arbetskamrat igår. Förklarade känslan av en träningsdag respektive en vilodag. Skillnaden i humöret, energin, hela livslusten. Det oförklarliga i att en dag då jag plötsligt får tid till det jag inte hinner annars enbart bli fylld av en känsla av.. tomhet. 

.

Jag försökte också förklara det för min arbetsgivare, i samband med argumenten till varför jag inte vill jobba heltid. När han la fram det som att "du vill alltså ha tio timmar i veckan till din egen träning, utöver din fritid?" så lät det mycket, men strax efteråt ändrade jag uppfattning. Tio timmar utslaget på en vecka är ingenting, sa ja, det vill jag. Det behöver jag. "Fritid", det är väl den tid man ska ha utanför sådant man gör dagligen, enligt schema, som man om inte "måste", så behöver göra? Tid som är fri. Det är i alla fall min definition. 

Jag snubblade in på ett inlägg om ätstörningen Ortorexi och fastnade för den välformulerade förklaringen av Sofia ”PT-Fia” Sjöström. "Ofta handlar det inte om träning och mat i sig utan någonting annat. Går man igenom en jobbig period i livet och tappar kontrollen är det lätt att börja kontrollera andra saker såsom kost och träning. Det blir ett sätt att dämpa ångest"

.

.

,

,..på gymmet, brukar ni få sån? Ni vet, såna där råd och tips, som man inte bett om. Jag får det ganska ofta, mest när jag tränar på mitt "lekgym", där jag inte känner någon. Varför det är så vet jag inte, mer logiskt borde det kanske vara att bli påhoppad bland dem man känner till. 

Ibland är hjälpen riktigt uppskattad. Som en dag när jag körde axlar och efter femte repetitionen var tveksam om att få upp den sjätte, men plötsligt och helt oväntat känner ett stöd under armbågarna som sakta och precis alldeles lagom mycket hjälper mig att pressa hantlarna uppåt både en och två gånger till. Var gubben kom ifrån har jag ingen aning om, men han gjorde samma sak tre gånger och varje gång jag skulle tacka honom var han borta. Nästan som att han inte fanns, men det gjorde han. Visst gjorde han?

.

Sedan finns det gånger då hjälpen snarare stjälper. När personen bredvid mig börjar heja på och gapar "kom igen!" när jag överhuvudtaget inte vill ha något kom igen. Då blir jag snarare förbannad och lyckas jag inte vända irritationen till min fördel i setet så kan jag bli nästintill aggressiv. När jag får tips på övningar som är totalt orelevanta till det jag sysslar med då geniet förmodligen inte förstått min avsikt med det jag gör. Eller när jag stretchar och får slängt i ansiktet att "det där ska kännas på ett annat ställe" eller att det "tar bättre om du gör såhär". För vilken himla tur, att du okända människa, vet precis hur min kropp känns och framförallt var jag vill att det ska kännas.

.

En annan dag fick jag en genomgång i turkish getups, ni vet den där övningen där man ska resa sig från liggande till stående och sedan lägga sig igen med en kettlebell rakt upp mot taket i ena handen. Jättekul och grymt användbara tips, men varför jag fick dem förstod jag aldrig riktigt. Och likaså igår, då fick jag mina knäböj utvärderade av en kille som "blivit coachad av juniormästaren i styrkelyft". Enligt honom var jag godkänd i både djup och position och han klassade till och med mina vikter som tillräckliga för att inte skämmas och jag blev väl..glad för kritiken, knäböj är inte precis mitt triumfkort.., men.. varför?

Dem bara dyker upp, de där små experterna, från höger och vänster och haffar tag i mig likt en vante som flyger förbi. Utbildar mig, lär mig, tipsar mig, hjälper mig, stundvis irriterar mig, förvirrar mig, stör mig, men oftast får mig att le en smula, när jag hunnit reflektera över deras avsikt och förstår att alla förmodligen bara vill väl. Och vilken tur att dem finns, de där små gympoliserna, så att vi som inte har en anlitad PT också kan få hjälp. Dessutom helt gratis. Fantastiskt. Eller..?

,

,..kunna ladda om, både mentalt och fysiskt, när planerna ändras utanför det man räknat med, det har jag fått öva mycket på de senaste dagarna, veckan. 

.

Igår skulle jag köra bröst. Jag hade redan innan på känn att jag inte var på topp, vare sig energi- eller motivationsmässigt. Dagen innan hade blivit en "vilodag" pga en 14 timmars lång arbetsdag, något jag vet inte är hållbart för mig. Dessutom hade jag jobbat ytterligare 8 timmar under gårdagen, var mos i huvudet, gymmet var överfullt och jag hade redan innan en osäker känsla. Och osäkerhet fungerar inte för mig. Förra veckan sänkte jag vikterna i bänken då det var mitt första pass efter resan men de 60kg som fick hänga på stången busade jag med. 5/5/6/6/8 blev repsantalet och rent logiskt skulle 62,5kg igår också vara lätt. Men som inte helt sällan saknade min prestation logik helt. Och jag blev både arg och ledsen. Det var tungt och gjorde dessutom ont, så i tredje setet gav jag mig. Jag ville ge upp, gå hem. Men det hade bara gjort mig desto mer besviken på mig själv. Så jag gick iväg, tog mig samman, sadlade om. Sedan körde jag ben. Totalt oplanerat och bara fyra dagar sedan senaste benpasset, men med en tjurskalle av stål och tjocka lager linnex över säte och ländrygg kände jag inte partiet överhuvudtaget och gjorde både djupa knäböj och tunga raka marklyft. Något som känns mindre smart idag, men åtminstone gjorde att jag slapp åka hem med känslan av totalt misslyckande igår.

.

Varför ska det vara så viktigt, vad jag presterar, dag in och dag ut? Varför låter jag det förstöra min dag helt om det går dåligt, precis som det gör mig odödlig när det går bra? Jag funderar ofta över det, men jag sitter inte på något enkelt svar. Dock känner jag inte att jag behöver det heller, i alla fall inte i nuläget. Det bara är så, och det låter jag det vara. Jag tycker ju om  det jag gör och gör det för att jag vill, det räcker för mig.

.

Men gymmet är inte det enda plan jag får öva flexibilitet, det övriga livet för in mig på samma spår, om och om igen. För ett tag sedan var jag stressad, ledsen och irriterad över att jag inte hade något schema på jobbet, att jag vecka efter vecka fick plocka ihop pass och timmar, här och där, och aldrig ha någon säkerhet någonstans alls. Jag tjatade på chefen om att trolla fram ett vikariat, men samtidigt sökte jag en annan tjänst. Snart därpå fick jag mitt schema och som så många andra gånger kommer erbjudanden inte ensamma. Förutom tjänsten jag sökt fick jag erbjudande om ännu en tjänst och plötsligt står alla dörrar öppna på en gång. Min första impuls var att slänga igen dem, i ren osäkerhet. Men vad skulle det hjälpa mig? Jag har ju bett om dem. Och även om det för en stund blev rörigt så ger det mig ju faktiskt möjlighet att själv välja. Att kunna vara med och ställa krav, istället för enbart tvärtom. Så nu känner jag mig tacksam. Livet kan stundvis kännas orättvist, men ser man till helheten är det egentligen oftast ganska generöst.

.

,

,..jäkligt bra. Och jag vill stanna tiden.

.

Jag körde knäböj igår. Tyckte inte ryggen ville till en början, men testade ändå att lassa på. Med ett för mig nytt pb som inte ens kändes farligt tungt(?!) nöjde jag mig och ville prova köra marklyft också. 110kg drog jag utan problem och ville öka, men med en otålig gubbe stampandes bakom mig (som för övrigt hade stått där och väntande grinat illa sen min uppvärmning i böjen) så sänkte jag till 100kg och tänkte mig en par tre reps,.. möjligen fyra eller fem.. Icke. 8 reps busenkla och jag hade utan tvekan kunnat dra fler, men hejdade mig i nästan lite chockliknande tillstånd. Hur gick det till?!

.

Sedan fortsatte jag benpasset med lättare raka marklyft, utårvriden ställning i benpressen, sittande legcurl och benspark. Tills jag nästan grät. Och skrattade. På samma gång. Sen vinglade jag hem, nöjd och glad.

.

Och dagen idag började jag i skolan. Ett nytt valideringstillfälle och till min stora fasa var jag den enda på plats, vilket skulle ge läraren chans att grilla mig ordentligt. Nu är du totalkörd, sa huvudet åt mig. Men icke det heller. Alltihop gick som på räls och knappt 1,5 timme senare hade jag ytterligare 150 poäng att tillgodose mig med. I den här farten är jag ju snart klar!

.

Sen dagens träning, som blev lite av en blandning av allt jag kände för. Mitt näst sista träningspass innan jag far (flyget går först på kvällen imorgon, så lyckligtvis hinner jag ett sista innan!) så jag har ingenting att spara på. Triceps, axlar och så var jag och nallade lite på bänken igen. Kunde inte låta bli. Men trots min totala ostruktur så kändes hela passet förvånandsvärt bra. Kroppen börjar kännas lite mer som jag vill igen och det gör mig så glad. Jag är så sjukt pepp nu, på hela livet. Om bara den här resan kunde ge mig det lilla mirakel jag behöver för att bli helt bra igen så att jag kunde gasa allt jag har! Jag håller tummar och tår.

.

,

,..är som bortblåst. Gårdagen blev nog medicin. Det är fantastiskt så mycket det kan påverka att titta på andra som lyfter, som kämpar och tar i så dem nästan spricker. Och lyckas, eller misslyckas.

.

Redan när jag vaknade kände jag att det var en bra dag. Hann pyssla lite på morgonen innan vi for till Gymbolaget för att titta på tävlingarna. Inga tjejer ställde upp, så bara killar tävlade. Och jag trodde jag skulle stå där och känna mig nere för att inte heller jag var med, men icke. Istället blev jag dunderpeppad och ville köra både mark, böj och bänk, helst på en gång. Armar stod på dagens planering, men varför spika passen i sten, om lusten trånar efter något annat? 

.

Så väl på gymmet började vi med bänkpress och det var ett klokt beslut. Det gick kanonbra. Först ett par tunga singlar, och i bara farten hann jag få till två stycken på 75kg(!). Visst, jag har gjort det förut, men det var länge sedan nu. Och dem kändes riktigt bra. Sedan sänkte jag till 62,5kg och satte mina 5x5 utan problem, betydligt lättare än sist. Så nästa gång är jag tillbaka på 65kg för att göra bättre framsteg där.

.

Efter bänken körde vi biceps och i valet och kvalet att även köra triceps bestämde vi oss för att dem fick vänta. Det hade inte blivit ett fulländat pass för dem, klockan tickade och överkroppen var ganska slut. 8 set mage fick avsluta passet istället.

.

Nöjda och glada åkte vi hemåt, fick med oss sushi på vägen som smakade ljuvligt. Jag gick tillbaka till ett gammalt kostschema för ett par veckor sedan och gårdagens sushi är nog min enda avvikelse från den exakta planen. För övrigt har jag bara ätit precis samma saker varenda dag. Men jag gillar att ha det så. Jag har inte känt något behov av någon "ätardag", något "cheatingmeal", någon avvikelse överhuvudtaget. För ju mindre "skräp" jag äter, desto mindre blir mitt sug efter det och för tillfället finns det inte alls. Bara att vara tacksam så länge det består.

.

Sedan var vi hemma resten av kvällen. Tände ljus och bara myste. Jag fick till och med massage. Jag börjar bli bortskämd med det där. Men det är fantastiskt och jag mådde så bra. Och idag mår jag också bra. Jag är ledig. Har visserligen många måsten, men mitt bland dem ska jag till gymmet och köra knäböj! Ser verkligen fram emot det. Måste dock vänta fram till em eftersom jag planerar att köra på ett av mina alternativa gym och dem öppnar först kl 15. De där övningarna jag är riktigt kass i kör jag helst där jag kan göra det i smyg.. ;) Men jag hoppas peppen från igår sitter kvar och att ryggen håller sig på plats, för då vågar jag kanske lassa på vikter för att testa ungefär var jag ligger i nuläget... Vill vill vill.

.

.

,

,..om ett träningspass gått bra eller dåligt? Är det hur tungt man lyckats lyfta eller hur snabbt man sprang? Hur mycket man svettades eller trött man är efteråt? Eller är den känslan inom en, både under passets gång och den efteråt, den som talar om ifall man verkligen gjorde sitt bästa eller om man hade mer att ge?

.

Jag kör ofta slut på mig riktigt bra, ändå är jag sällan nöjd efteråt. Väldigt ofta bär jag med mig känslan hem om att jag kunde gjort det bättre. Mitt bröstpass i måndags däremot, gick inte precis som jag hade önskat. Ändå känner jag att jag gjorde ett bra pass. Hur kommer det sig? 

.

Jag hade höjt i bänken och jag hade inte förväntat mig att sätta alla 5x5, men jag ville ändå känna att jag strävade ditåt. 4 reps i första setet gav mig en positiv känsla. I andra setet gick det snett. Ordagrannt. Jag lyfte av snett, jag pressade snett, säkert låg jag snett också. Två vingliga repetitioner och en smärta rakt genom axeln och genom ena handleden. Så jätteonödigt. Då tänkte jag sluta. Sänka. Men jag visste så väl, att hade jag gjort det så skulle jag känna mig så otroligt missnöjd över min prestation. Det skulle följa efter mig och ge mig alltför mycket negativ energi. Så jag gjorde ett nytt försök. Två nya reps, stabilare, men det gjorde ont. Då stängde jag av huvudet. Det är väl där smärtan tar sin form? Körde klart mina sista två set med godkänt resultat och därefter två set på lägre vikt som kändes nästan helt bra. 

.

Och jag tror att det var min inställning till det hela som gav mig möjligheten att känna att jag ändå var tillfreds. Jag kunde gett upp, blivit arg, ledsen eller sur. Men det hade inte hjälpt mig framåt. Förstå mig rätt, jag menar inte att det är klokt att fortsätta om man skadat sig, men i mitt fall behövde jag fortsätta för att inte hamna under en ny mental spärr. Nästa gång kommer det att gå bättre, det vet jag. Och snart, så sätter jag dem allihop.  

.

Måndagen i sig, var en helt fantastisk dag, från början till slut. Karln gick med på mitt påhitt att åka och bada. Snabbt i och snabbt upp så får jag påstå att det faktiskt var riktigt skönt!

.

 

 

,

,..på en måndag. Vilken lyx! Eller ja, att överhuvudtaget ha en ledig dag, känns riktigt uppskattat. Dagen ska bjuda på ett bröstpass och det ser jag fram emot. För ganska länge sedan påbörjade jag upplägget med 5x5 i bänken och höjde vikterna successivt. Dock blev 60kg någon slags platå för mig. (jag nämner sällan vikter, men idag får bli ett undantag..) Jag klarade alla reps, men så fort jag skulle höja började jag tänka och fumla och fifflade för att komma runt hela upplägget, gjorde tyngre 3or och 1or och skulle teknikträna, öva stopp, sänka och köra massor med reps. Vad som helst för att jag helt enkelt var lite skraj för att misslyckas. Men så förra veckan kände jag att det var dags att komma vidare.

.

Jag började med några 1or. Bara för att känna att det var jag som bestämde över vikterna och inte tvärtom. Och när det gick fint upp till 72,5kg så var jag övertygad. 5x5 på 62,5kg var mina och så blev dem. Jag fixade till och med min sjätte repetition i sista setet, vilken är obligatorisk för att få gå vidare, men den gick inte fort. Personligen tyckte jag stången kom närmare och närmare mig, men rätt som det var så var den uppe. Jag var så jäkla nöjd.

.

Idag skulle jag vilja göra om samma sak, bara för att känna att jag har kontroll på det. Men jag ska följa planen och höja ändå. 65kg ska ligga på stången och jag gör så många jag klarar helt enkelt. Och fixar jag inte tillräckligt många, så sänker jag igen nästa vecka och mina 62,5kg kommer att ha blivit betydligt lättare.

.

Här i Linköping hålls tävlingen Starkast i stan nu på lördag. Det tävlas i styrkelyft, dvs max i bänkpress, knäböj och marklyft. Och jag vill så himla gärna vara med och tävla. Det var min plan att vara med. Men det är inte rätt tidpunkt nu. Bänken går helt okej, och jag har ju kunnat köra lite böj. Men jag har inte kört marklyft på snart två månader och jag har inte vågat prova några vikter som skulle kännas acceptabla i böjen. Det är synd, skitsynd. Men det känns inte värt det att ge allt för en sån sak och kanske ta sönder mig ännu mer. Jag ska hoppas på att bli riktigt okej i kroppen så att jag kan träna hur jag vill, så kör jag om möjligt nästa år istället. 

.

Vad ska det mer bli av dagen mån tro? Jag ska ta med karln en sväng på stan. Kanske han vill åka och bada också? :D senast var den 11e oktober, ska det verkligen bli årets sista dopp? 

.

,

,..ett armpass och det ska bli riktigt kul. Förra veckan var jag så slut i kroppen inför det att jag stod och velade om att låta bli så sent som när jag redan var nere på gymmet. Dock var jag så törstig att jag blev tvungen att dricka upp innehållet i min shake och när det var gjort blev jag ju tvungen att träna. Och passet, ja, det blev helt klart ett av de bästa på länge.

.

Så när jag vaknade idag och hela överkroppen värkte ville jag helst besitta mig rätten att göra något annat. Gå en promenad, springa en sväng, vad som helst. Men icke. Jag har inga armar kvar och jag kommer garanterat inte få det av att låta bli att träna dem. Så nu ska jag fara till gymmet och krama dem fulla av kärlek och kanske får det dem att växa en aning.

.

Igår hade jag två nya PT-kunder och det var jättekul. Förhoppningsvis tyckte även dem det, för dem gick med på att träffa mig nästa vecka igen. Och jag älskar det, skulle vilja göra det jämt. Stå och gapa på tokskallar som vill träna tills dem spyr, eller bara hjälpa någon att hitta tillbaka till rutiner, motivera, inspirera. Få dem att tro på sig själva och utvecklas. Se dem göra framsteg, bli starkare, både på ut- och insidan. Ja, då trivs jag verkligen.. 

.

,

,..svackorna, vi alla kan få. Jo, till och med jag får dem. Jag fick mig en ordentlig sådan, när värken började smyga sig tillbaka igen, för ett par månader sedan. Efter nästan precis ett år med minimalt av smärta så kom den. Inte efter något särskilt jag gjort, utan bara lite mer för varje dag. Och jag tror jag försökte vägra inse det, ville inte prata om det, inte känna efter. Inte bromsa mitt tempo.

.

Dagarna innan vi skulle till Barcelona var det dock så pass att jag bara ville ha en snabb lösning och eftersom min enda idé var antiinflammatoriska tabletter fick det bli såna. Jag började inte förrän samma dag som vi åkte, så hela flygresan ner fick jag stå upp, men sedan släppte det allteftersom och under semestern hade jag knappt inte ont alls. Det var fantastiskt. Men, precis som med alla såna quickfix, så var hjälpen inte bestående, och tillbaka hemma, när jag avslutat kuren och ämnena gick ur kroppen kom värken ganska direkt tillbaka igen, tillsammans med en totalförstörd mage.

.

Då var det värst. Jag kunde varken äta eller dricka utan att magen sved och jag kunde inte röra mig som jag ville utan att ryggen värkte. Ganska många dagar kändes rätt hopplösa och min negativitet kröp fram ur garderoben. Så jag gnällde, grät, var arg, gnällde lite till och var ännu mer ledsen. Men tillslut fick det liksom räcka. Man orkar inte med sig själv hur länge som helst om man bara klagar, känner sig missnöjd. Så jag gav mig fasen på att bli bra, att bli bättre. Att bli starkare, att känna mig nöjdare. Planerade kosten, plockade bort, la till och ändrade om. Och bestämde mig för att återigen älska träningen, att med glädje vilja pressa mig hårdare. Sedan har jag tutat och kört och idag skvallrar almanackan om att det blivit min 17e träningsdag och jag har minst morgondagen inplanerad också. Jag är kanske lite trött, men det märks inte prestationsmässigt. Jag har kört både hårdare och bättre än på väldigt länge. Och det har varit lika roligt i varje pass. Men hur länge funkar det att göra så? Jag är rädd för att vakna och inte vilja mer. Kanske inte kunna. Men nu vill jag. Och kan. Så jag kör. Lite till. Vad ska jag spara mig till? Morgondagen vet vi ändå ingenting om.

.

,

,..som slog mig, en dag när jag var och tränade. Jag tyckte allt var tungt, allt var jobbigt, och jag längtade mest hem. Så jag undrade vad tusan jag gjorde där egentligen?

.

Jag var ju där för att jag ville. Eller? Och är man där för att man vill, så bör man njuta av det.  Ja, njuta. Av smärtan, av svetten, av att få kämpa och av att ta i och bli så trött att man vill spy. För det jag sysslar med är ju högst frvilligt. 

.

Jag skulle våga påstå, att ingen människa måste styrketräna. Tränar man rehab, då måste man. Tränar man cardio/kondition/förbränning/younameit då måste man kanske också, av någon anledning. Men ingen måste ju lyfta skrot. Självklart har vi krav på oss själva, drömmar att uppfylla, mål att uppnå. Men vi gör det för att vi vill, för att vi själva valt det, för att vi gillar det, älskar det. Eller?

.

Så jag bestämde mig, precis då, att älska varje repetion. Jag körde bröst och jag var ensam. Tyckte stången verkade vilja göra mos av mig. Men så log jag mot den, älskade den litegrann, tog tag i den och lade mig till rätta. Lyfte av den och sänkte den ner mot bröstet, ville nästan krama den. Sen pang, så pressade jag upp den. Enkelt. Busenkelt rent av. Det gick helt klart bättre med lite kärlek.

.

Och på det spåret har jag fortsatt. Jag har älskat mina pass, även de dagar jag inte visat det utåt. Jag har älskat dem på insidan. Och det har gjort mig starkare, fått mig att vilja pressa mig själv hårdare. Och med den ena följer det andra, så det har även fått mig att vilja äta, äta bra och äta rätt och tycka om att äta. För att orka prestera. För att må bättre. Och det gör jag det med. Helt klart bättre med lite kärlek.

.

Så se till, att du älskar det du gör och att du gör det du älskar.

.

.

,..blev ju redan igår. Och det var bra, behövdes. Jag var skittrött rent ut sagt. Gick en promenad efter frukost, gjorde ett kort yogapass, hade tvättstuga och packade, tog mig an en massagekund på em, for till stan och växlade pengar och ordnade de sista små ärendena inför resan. Sen till gymmet, för det sista träningspasset.

.

Bröst stod på schemat och till min stora besvikelse hade PE vaknat alldeles krasslig dagen till ära och fick ta vilodag, så jag fick köra bänk med mig själv. Det gick dock bättre än förväntat, så nöjd och glad tillät jag mig fortsätta passet utan egentlig struktur eller eftertanke. Ytterligare två bröstövningar, en nedlutande press och flyes i maskin, sedan gick jag på triceps och gav dem tre övningar, därefter militärpress och sidolyft för axlarna innan jag avrundade med två magövningar. Och egentligen hade jag velat fortsätta, ville liksom inte att det skulle ta slut. .

.

Likadant var det dagen innan. Vi körde rygg och kunde hållt på hela kvällen. 10 set chins, 10 set latsdrag, 10 set sittande rodd och 10 set t-bar rodd. Där skulle passet tagit slut, men vi fortsatte med 5 set baksida axlar och slutligen 3 set bicepscurl där vi tävlade om flest antal sammanlagda reps. Behöver jag nämna vem som vann? 

.

Men trots total överenergi på de sista två passen tycker jag att jag lyckats bra med mitt mission att köra slut på mig innan semestern. Idag har jag inte tränat och skulle faktiskt inte ens vilja träna. (kanske bara liiiite..) Däremot var jag ute och sprang en runda imorse som landade på 7km, följt av 30 min yoga. Men det räknas ju inte. Eller hur? :)

.

Nu ska jag i alla fall inte träna mer. På en hel vecka. Jag vet inte när det hände senast. Om det överhuvudtaget hänt. Men det ska bli skönt. Jag ska vila och äta mat. Jag har fått påpekningar från flera håll den senaste tiden att jag blivit mindre, tunnare. Och det har jag väl kanske, men det har inte varit medvetet. Jag har ätit och tränat och till och med börjat med kreatin igen (även om uppladdningen blev en total flopp..). Dessutom har jag inte kört någon cardio på hela våren eller sommaren. Visst, jag har sprungit ett par gånger, men dem är ungefär så många att jag kan räkna dem på en hand. Jag har ätit vad jag velat och känt för och inte hållt några större restriktioner. 

.

Nu har jag ju inte tappat vad jag finner nämnvärt i vikt, men hur som helst så känns det rätt oväsentligt. Så länge jag inte tappar betydande i styrka så gör det egentligen struntsamma hur stor eller liten jag är. Nu vill jag bara få må bra.

.

.

,..i så fall tar jag en likadan.

.

Det är nån idé jag fått för mig, att salta de kanske inte mest tippade livsmedlen.

.

På mycket är ju salt en självklarhet. På riset, på kycklingen, på äggen. På den kalla gröten. På hallonen och på grönsakerna. Men nu har jag börjat salta frukten. Inte för att jag längtar efter salt, men det blir faktiskt jäkla gott, jag lovar. Just nu är favoriten nektarin med salt, men annars fungerar även äpple bra. Är det något fel på mig eller gör fler samma sak?

.

,..som kan göra så jättestor skillnad. 

.

Jag har jobbat idag, på det jobbet jag älskar. Jag älskar gamlingarna. En tant frågade mig idag vad jag skulle göra för roligt efter jobbet och jag svarade att jag skulle åka och träna, varpå hon undrade vad jag tränade för något och jag svarade styrketräning.

Ja, det hoppas jag, svarade jag henne.