lisahlisah.blogg.se

,

,..inte fullt så bitter som jag kanske verkar. Jag har bara så svårt för att acceptera begränsningar. Särskilt nu, när ryggen inte gör ont, vad ska då istället nacken behöva bråka för? Otroligt onödigt.

.

Men jag är rätt så positiv ändå. Jag ska snart vara igång i full fart igen. Och som en extra motivationskick (som om jag inte vore peppad nog..) har jag designat mig en alldeles jättesnygg ny kalender. Jag är nöjd :)

.

,

,..den var fin. Jättemysig. Jag kände mig tjock och smal och platt och tom och mjuk och degig och hade ingen som helst lust att äta julmat. Det gjorde jag ändå. Och jag tog massor med bilder för att visa vad vår blandade familj egentligen äter på vårt julbord, jag får frågan hundra gånger, varje år. Men bilderna ligger ännu kvar i kameran, så det får bli en annan gång.

.

Jag har inte kunnat träna ett riktigt pass på snart två veckor. Kroppen känns förtvinad. Jag har varit på gymmet och dragit i rodden, lyft hantlar med en sida i taget och suttit i både benspark och legcurl, men ja, suttit är väl det mest passande ordet för vad jag egentligen gjort där. 

.

Jag har varit på två behandlingar hos naprapaten och har den tredje inbokad på måndag. Min plan var att han skulle lagat mig under besöket igår. Det gjorde han inte. Istället verkade han bekymrad och började be mig göra en massa saker i undersökningssyfte och trots att han inte berättad vad så vet jag exakt vad han gjorde. Han ville utesluta eller förstärka misstanke om diskbråck. I min nacke. Jag vägrar. Han frågade om det gjorde ont och jag sa nej. Jag ljög.

.

Så bokade vi in måndag men med hans ord att "blir du inte bättre till dess bör du nog gå vidare med det här och försöka få en tid för röntgen". Jag låtsades inte höra.

.

Så just nu har jag mest lust att gräva ner mig, men jag gör det inte. Hoppet inom mig säger fortfarande att imorgon är det bättre, imorgon är det bra igen, och jag försöker lyssna. Men utåt sett verkar jag nog mest negativ, jag förstår faktiskt inte ens att någon orkar med mig. Jag skulle inte orka med mig.

.

,

,..och inläggen som publiceras är fyllda med glada miner, mysiga bilder, trevliga hälsningar. Det är härligt, julen är härlig. Och jag är också glad, för mycket. Ledsen för annat.

.

Kroppen har fortsatt bråka och ingen har kunnat ta emot mig, så jag får vänta tills på fredag för att få en ny behandling. Men min man (PE, du är fantastisk <3) har knådat och masserat mig varje dag, flera gånger varje dag. Jag hade inte klarat vad jag gjort utan hans hjälp. Men jag har inte kunnat träna. Jag har varit på gymmet och gjort.. rörelser. En sida i taget, lätta vikter, långsamt tempo. Det har känts frustrerande, men bättre än att inget göra alls. Men jag ska bli bra igen, säkert är jag mycket bättre efter fredag, det tänker jag tro på.

.

Julen ska jag spendera med familjen hemma. Men utan honom. Det är en konstig känsla. Vi skulle åtminstone varit tillsammans ikväll och imorgonbitti, men inte heller så blev det. Jag är hemma med mig själv. Kunde åkt till mamma, men jag var trött och ledsen och orkade inte ta mig samman för att packa ihop mina saker. Istället har jag gått omkring och pysslat och lyssnat på julmusik och så har jag gjort en paj. För första gången i mitt liv (!?). Och jag klagar inte, kvällen har varit rofylld, men tom. Han saknas. Som sagt har jag inte önskat mig några julklappar. Jag önskar att kroppen ska bli bra och det ska den bli. Men ikväll önskar jag något mer. Jag önskar att jag vore med min själsfrände och att vi skulle fira julen tillsammans. Jag saknar min andra hälft.. <3 

.

,

,..få det att funka igår. Men icke. Min idé var att värma upp på löpbandet. Av erfarenhet brukar både min rygg, nacke och axlar tycka om att springa och bli mjukare av det. Men det fungerade inte på detta. Tre minuters promenad, knappa två minuters jogg, sedan hamnade jag återigen på golvet med ett dunkande huvud, suddig syn och ett träningspass jag bara kunde glömma skulle bli av.

.

Min räddning från att bryta ihop helt var vetskapen om en osteopatbehandling som väntade två timmar senare. Trodde jag ja. I mobilen låg ett sms och väntade med informationen att han var sjuk och var tvungen att ställa in. I just den stunden jag såg det, så var det det absolut värsta som kunde hända. Men med hjälp som från ovan lyckades jag få en akuttid hos en naprapat, genom en annan naprapat, som ordnade det hela bara för att vi känner varandra. Hon fick sin kollega att ta emot mig på sin lunchrast och då mitt behov av hjälp kändes starkare än mitt samvete så tog jag tillfället.

.

Han knäckte och tryckte och knäckte ännu mer. Jag har varit på många behandlingar där jag blivit ommöblerad, men aldrig så mycket som denna gång. Det verkade som att ingenting överhuvudtaget befann där det skulle. Efteråt var jag omtumlad och åkte direkt hem och la mig. Hade gärna legat kvar resten av dagen, men eftersom jag hade flera pt-kunder inbokade var jag tvungen att åka till gymmet och jobba. Sista timmen hade jag mitt yogapass, men så fort jag höll armarna högre än axelhöjd så snurrade det i skallen, så jag fick låta dem köra mestadels på egen hand. Kändes dumt, men det gick bra.

.

Idag känner jag mig konstig, men har inte ont på samma sätt. Jag åkte till gymmet, kan ju omöjligt låta bli..., men tog det ytterst försiktigt. Skulle inte kalla det jag gjorde för att träna, men jag gjorde rörelser och idag kunde jag göra det mesta jag försökte, så länge jag gör det med bara en sida i taget. Så jag ska fortsätta likadant imorgon, men med nya rörelser. 

.

Det bara känns så hopplöst, att det här skulle hända nu, när i princip allt annat fungerar bra. Men å andra sidan, så hade väl inget annat tillfälle varit bättre. Det finns ingen tid då man har tid för en skada.

.

,

,..önskar jag mig en kropp som inte gör ont. Som går med på att leva det liv jag vill leva och som klarar av det jag vill kunna utsätta den för. Jag önskar mig en rygg med kotor som inte låser sig och med diskar som stannar på sin plats, från svanskotan och ända upp till huvudet.

.

Kan jag få det så vill jag jättegärna ha en julklapp. Om inte, så firar jag helst en jul utan paket. Jag har ändå ingen glädje av någonting när jag inte kan göra det jag behöver få göra för att må bra. 

.

 

,

,..och allt tycks fungera, så att jag känner mig hoppfull och förväntansfull, ja då tar det plötsligt stopp på ett annat sätt. I skallen. Inte i tankarna. Fysiskt.

.

För ett par år sedan var jag med om precis det här. Jag körde benpress och upplevde att det blev världens tryck inne i huvudet tills det plötsligt "small till" och svartnade för ögonen. Sedan kom en faslig huvudvärk som satt i ett par timmar, varefter den började avta och sedan försvinna. Men under flera veckors tid kunde jag inte träna överhuvudtaget, för så fort jag tog i så hände samma sak igen, även om det inte var tungt, och jag blev liggande. På VC tog dem mig på allvar först när dem testade synen och jag såg dubbelt ute i ena kanten, men då blev det fart på dem. Då fick jag plötsligt inte ens gå för egen maskin utan tvingades upp på en bår för att bäras ut till en ambulans och vidare till sjukhuset. Otroligt pinsamt faktiskt, jag var ju inte döende och jag hade inte ens särskilt ont. Men skallen röntgades, både genom en vanlig och en kontraströntgen, för att se om ett blodkärl kunde ha spruckit. Då röntgen inte visade något fel ville dem ta ett ryggmärgsprov, något jag bestämt tackade nej till. Jag var trött och hungrig och ville bara hem.

.

,

,..ett försök till julbord, en annorlunda pwo, oplanerade marklyft, nya pt-kunder och kanske en ny karriär. Jag har hunnit mycket på två dagar och måste sammanfatta det hela i ett gäng bilder.

.

Det började med att jag inte ville vänta på julafton. Så vi bestämde oss för att fira en egen, litegrann i förskott. Det jag egentligen inte ville på var julklapparna. Inte mina, utan min gubbes. Jag ville att han skulle öppna dem! I det ena fanns nämligen två supermysiga morgonrockar i fleece, en till oss var, och jag längtade så mycket efter att få hoppa i min.. :D 

.

.

,.strösocker i vatten ungefär. Det var karlns utlåtande efter att ha nallat på mina slow carbs och druckit dem utblandade enbart i vatten. Inte jättegott förmodligen. Personligen föredrar jag att även blanda i både vassle, lite kokosmjöl och en snudd aminosyror och då blir det hur gott som helst.

.

Jag ser till att dricka minst två "måltider" om dagen nu. Det går snabbt, är lätt att ha med sig och tar ingen plats i magen. Perfekt sätt att få i mig mer näring än jag lyckas med annars. Jag har fortsatt varit flitig på matfronten, ändå tycker jag mig se lika liten ut som vanligt.. Men efter nyår ska jag få hjälp och det ska bli jättekul. Ett nytt kostschema och förhoppningsvis ny inspiration även i träningen. Jag är förväntansfull :D

.

Fram till dess kör jag på med mitt eget race. Julmat är inte min grej och inte julgodis heller, så jag håller mig förmodligen till min kyckling och mitt ris till största del även dessa sista veckor av året. Rent träningsmässigt vore det fint med ett nytt pb i någonting, men jag vet bara inte i vad. Marken vet jag inte om jag ens vågar testa, men böjen borde gå. Det är fördelen med att börjat på noll, varje litet framsteg blir ett nytt pb.. ;)

.

,

,..blev supermysig. Flera av dem vi bjudit hit kunde inte komma och ännu fler uteblev pga av vädret. Men fem stycken kom. Den första tassade hit till fots, från jobbet som ligger två minuter bort. De fyra andra som kom, gjorde det ända från grannstaden, Norrköping. Det gick sakta på vägarna, men dem tog sig hit och det var värdefullt.

.

,

,..i hjärnkontoret, funderar jag över vad det egentligen är som driver mig att leva det liv jag gör. När någon frågar så svarar jag att jag vill. Men räcker det? Ibland vill jag kanske inte alls. Ibland måste jag.

.

Jag diskuterade det hela med en arbetskamrat igår. Förklarade känslan av en träningsdag respektive en vilodag. Skillnaden i humöret, energin, hela livslusten. Det oförklarliga i att en dag då jag plötsligt får tid till det jag inte hinner annars enbart bli fylld av en känsla av.. tomhet. 

.

Jag försökte också förklara det för min arbetsgivare, i samband med argumenten till varför jag inte vill jobba heltid. När han la fram det som att "du vill alltså ha tio timmar i veckan till din egen träning, utöver din fritid?" så lät det mycket, men strax efteråt ändrade jag uppfattning. Tio timmar utslaget på en vecka är ingenting, sa ja, det vill jag. Det behöver jag. "Fritid", det är väl den tid man ska ha utanför sådant man gör dagligen, enligt schema, som man om inte "måste", så behöver göra? Tid som är fri. Det är i alla fall min definition. 

Jag snubblade in på ett inlägg om ätstörningen Ortorexi och fastnade för den välformulerade förklaringen av Sofia ”PT-Fia” Sjöström. "Ofta handlar det inte om träning och mat i sig utan någonting annat. Går man igenom en jobbig period i livet och tappar kontrollen är det lätt att börja kontrollera andra saker såsom kost och träning. Det blir ett sätt att dämpa ångest"

.

.

,

,..på gymmet, brukar ni få sån? Ni vet, såna där råd och tips, som man inte bett om. Jag får det ganska ofta, mest när jag tränar på mitt "lekgym", där jag inte känner någon. Varför det är så vet jag inte, mer logiskt borde det kanske vara att bli påhoppad bland dem man känner till. 

Ibland är hjälpen riktigt uppskattad. Som en dag när jag körde axlar och efter femte repetitionen var tveksam om att få upp den sjätte, men plötsligt och helt oväntat känner ett stöd under armbågarna som sakta och precis alldeles lagom mycket hjälper mig att pressa hantlarna uppåt både en och två gånger till. Var gubben kom ifrån har jag ingen aning om, men han gjorde samma sak tre gånger och varje gång jag skulle tacka honom var han borta. Nästan som att han inte fanns, men det gjorde han. Visst gjorde han?

.

Sedan finns det gånger då hjälpen snarare stjälper. När personen bredvid mig börjar heja på och gapar "kom igen!" när jag överhuvudtaget inte vill ha något kom igen. Då blir jag snarare förbannad och lyckas jag inte vända irritationen till min fördel i setet så kan jag bli nästintill aggressiv. När jag får tips på övningar som är totalt orelevanta till det jag sysslar med då geniet förmodligen inte förstått min avsikt med det jag gör. Eller när jag stretchar och får slängt i ansiktet att "det där ska kännas på ett annat ställe" eller att det "tar bättre om du gör såhär". För vilken himla tur, att du okända människa, vet precis hur min kropp känns och framförallt var jag vill att det ska kännas.

.

En annan dag fick jag en genomgång i turkish getups, ni vet den där övningen där man ska resa sig från liggande till stående och sedan lägga sig igen med en kettlebell rakt upp mot taket i ena handen. Jättekul och grymt användbara tips, men varför jag fick dem förstod jag aldrig riktigt. Och likaså igår, då fick jag mina knäböj utvärderade av en kille som "blivit coachad av juniormästaren i styrkelyft". Enligt honom var jag godkänd i både djup och position och han klassade till och med mina vikter som tillräckliga för att inte skämmas och jag blev väl..glad för kritiken, knäböj är inte precis mitt triumfkort.., men.. varför?

Dem bara dyker upp, de där små experterna, från höger och vänster och haffar tag i mig likt en vante som flyger förbi. Utbildar mig, lär mig, tipsar mig, hjälper mig, stundvis irriterar mig, förvirrar mig, stör mig, men oftast får mig att le en smula, när jag hunnit reflektera över deras avsikt och förstår att alla förmodligen bara vill väl. Och vilken tur att dem finns, de där små gympoliserna, så att vi som inte har en anlitad PT också kan få hjälp. Dessutom helt gratis. Fantastiskt. Eller..?