lisahlisah.blogg.se

,

,..svackorna, vi alla kan få. Jo, till och med jag får dem. Jag fick mig en ordentlig sådan, när värken började smyga sig tillbaka igen, för ett par månader sedan. Efter nästan precis ett år med minimalt av smärta så kom den. Inte efter något särskilt jag gjort, utan bara lite mer för varje dag. Och jag tror jag försökte vägra inse det, ville inte prata om det, inte känna efter. Inte bromsa mitt tempo.

.

Dagarna innan vi skulle till Barcelona var det dock så pass att jag bara ville ha en snabb lösning och eftersom min enda idé var antiinflammatoriska tabletter fick det bli såna. Jag började inte förrän samma dag som vi åkte, så hela flygresan ner fick jag stå upp, men sedan släppte det allteftersom och under semestern hade jag knappt inte ont alls. Det var fantastiskt. Men, precis som med alla såna quickfix, så var hjälpen inte bestående, och tillbaka hemma, när jag avslutat kuren och ämnena gick ur kroppen kom värken ganska direkt tillbaka igen, tillsammans med en totalförstörd mage.

.

Då var det värst. Jag kunde varken äta eller dricka utan att magen sved och jag kunde inte röra mig som jag ville utan att ryggen värkte. Ganska många dagar kändes rätt hopplösa och min negativitet kröp fram ur garderoben. Så jag gnällde, grät, var arg, gnällde lite till och var ännu mer ledsen. Men tillslut fick det liksom räcka. Man orkar inte med sig själv hur länge som helst om man bara klagar, känner sig missnöjd. Så jag gav mig fasen på att bli bra, att bli bättre. Att bli starkare, att känna mig nöjdare. Planerade kosten, plockade bort, la till och ändrade om. Och bestämde mig för att återigen älska träningen, att med glädje vilja pressa mig hårdare. Sedan har jag tutat och kört och idag skvallrar almanackan om att det blivit min 17e träningsdag och jag har minst morgondagen inplanerad också. Jag är kanske lite trött, men det märks inte prestationsmässigt. Jag har kört både hårdare och bättre än på väldigt länge. Och det har varit lika roligt i varje pass. Men hur länge funkar det att göra så? Jag är rädd för att vakna och inte vilja mer. Kanske inte kunna. Men nu vill jag. Och kan. Så jag kör. Lite till. Vad ska jag spara mig till? Morgondagen vet vi ändå ingenting om.

.

,

,..som slog mig, en dag när jag var och tränade. Jag tyckte allt var tungt, allt var jobbigt, och jag längtade mest hem. Så jag undrade vad tusan jag gjorde där egentligen?

.

Jag var ju där för att jag ville. Eller? Och är man där för att man vill, så bör man njuta av det.  Ja, njuta. Av smärtan, av svetten, av att få kämpa och av att ta i och bli så trött att man vill spy. För det jag sysslar med är ju högst frvilligt. 

.

Jag skulle våga påstå, att ingen människa måste styrketräna. Tränar man rehab, då måste man. Tränar man cardio/kondition/förbränning/younameit då måste man kanske också, av någon anledning. Men ingen måste ju lyfta skrot. Självklart har vi krav på oss själva, drömmar att uppfylla, mål att uppnå. Men vi gör det för att vi vill, för att vi själva valt det, för att vi gillar det, älskar det. Eller?

.

Så jag bestämde mig, precis då, att älska varje repetion. Jag körde bröst och jag var ensam. Tyckte stången verkade vilja göra mos av mig. Men så log jag mot den, älskade den litegrann, tog tag i den och lade mig till rätta. Lyfte av den och sänkte den ner mot bröstet, ville nästan krama den. Sen pang, så pressade jag upp den. Enkelt. Busenkelt rent av. Det gick helt klart bättre med lite kärlek.

.

Och på det spåret har jag fortsatt. Jag har älskat mina pass, även de dagar jag inte visat det utåt. Jag har älskat dem på insidan. Och det har gjort mig starkare, fått mig att vilja pressa mig själv hårdare. Och med den ena följer det andra, så det har även fått mig att vilja äta, äta bra och äta rätt och tycka om att äta. För att orka prestera. För att må bättre. Och det gör jag det med. Helt klart bättre med lite kärlek.

.

Så se till, att du älskar det du gör och att du gör det du älskar.

.

,

,..jättebra, kom hem som vi skulle, allting toppen, bla bla bla. Det var väl ungefär ett sånt inlägg jag skulle gjort om jag hade brytt mig om det när vi var tillbaka från Barcelona. Och jag hade absolut inte ljugit, vi hade en jättefin semester på alla sätt, men jag kände inget behov av att skriva ett inlägg bara för det. Så jag lät bli.

.

Sedan rullade dagarna på och husvisningar slogs om tiden med jobb och träning och alla andra projekt jag hade dragit igång. Alltihop tillsammans med en värk som återigen gjorde sig påmind efter en tablettkur som började gå ur kroppen och inte efterlämnade sig annat än en totalförstörd mage. Så jag hade ingen lust att skriva, berätta om mitt givna, delvis självförvållade kaos. 

.

Men som alltid, så reser jag mig ur askan, tar tag i jonglerandet, återfinner kontrollen över mina hundratio bollar i luften. Jag måste ju ha dem där, det är så jag fungerar. Vore det inte för att jag fortfarande har ytterligare ess i skjortärmen, ett hopp om att få hjälp och slippa ha ont, så skulle jag kanske inte tagit mig samman lika snabbt. Men hoppet lever och jag ska dra fram det där kortet alldeles snart.

.

Under tiden, en liten liten kik av det som var.. :)

.