lisahlisah.blogg.se

, 

,..en pojke med en fågel.

En alldeles vit liten fågel med skiftningar i färg som bara syntes när

solen lyste på dess täta fjädrar. Ögonen var svarta och klara och såg nyfiket på omvärlden. 

Pojken har var tunn och späd och hade sitt ansikte dolt bakom en tjock lugg. Han 

var blyg. Han trivdes bäst innanför husets fyra väggar där omvärlden inte nådde honom.

Men han var full av kärlek. Han älskade sin fågel.

Hans fågel var det finaste han hade och han skyddade den med sitt liv.

Varje morgon när han vaknade skyndade han fram till fågelns bur för att släppa

ut den och han kunde sitta länge på sängkanten och iaktta när den flög omkring i rummet.

Men så en morgon slog det honom, något han aldrig tänkt förut.

Tänk om fågeln skulle flyga iväg? Ut genom fönstret, bort från huset, bort från honom.

Tänk om fågeln flög och aldrig mer kom tillbaka?

Tanken, den skrämde honom som ingenting tidigare. 

Han måste komma på ett sätt att förhindra att det kunde ske.

Pojken provade att binda fast fågeln runt foten. Bara väldigt försiktigt för att absolut

inte göra den illa, det var det sista han ville.

Men det tunna snöret släppte snart taget om fågelns lilla ben.

Han försökte att binda den om halsen, men det lilla huvudet krängde lika snabbt 

ut ur öglan han gjort.

Han funderade länge men såg tillslut ingen annan utväg än att låta 

fågeln stanna i sin bur. Han vågade inte släppa ut den.

Dagarna gick och pojken tittade på fågeln genom gallret.

Fågeln tittade tillbaka där den satt alldeles stilla. Den hade slutat flyga.

Den kom ändå ingenstans i den lilla buren.

Pojken ville att fågeln skulle sjunga för honom men den var helt tyst.

Den sjöng inte längre.

Pojken blev arg och skakade om buren. Fågeln trillade ner

från sin pinne, men ingenting annat hände. 

Den satt istället kvar på botten av buren, lika tyst och lika stilla 

och där blev den kvar.

Den natten drömde pojken att fågeln flög runt i rummet.

Den var glad och den kvittrade och sjöng och han kände sig

lyckligast i världen. 

Efter en stund flög den ner och satte sig mitt i hans öppna hand

och han blev alldeles stum. Så hade den aldrig gjort förut.

När han vaknade förstod han budskapet av sin dröm.

Han måste släppa ut fågeln, för endast när den är fri kommer den att kunna

ty sig till honom. Sjunga för honom och flyga runt i hans rum.

Han kastade sig ur sängen och skyndade fram till buren.

Genast kände han att någonting var fel.

Fågeln var inte där.

Det låg en vit figur på burens botten. Täckt av fjädrar som skimrade

i morgonljuset. 

Men hans fågel, hans älskade älskade fågel, var inte där.

Hans själ hade flugit. Ut ur den stängda buren.

Ut genom fönstret och bort från huset. Bort från honom.

Och den skulle aldrig komma tillbaka.

.