lisahlisah.blogg.se

,

,..jag gör annat än äter, men på vågen händer inte ett smack. Förmodligen för att dagarna det fungerar riktigt bra varvas med dagar det inte fungerar lika bra, men min glömalltsomgåråtskogen-inställda hjärna raderar de ickefungerande partierna så i efterhand sitter jag och undrar vad som gått snett, när allt "gått lysande"..

.

Men i vilket fall som helst, så har jag hellre som det är nu än tappar karaktären åt andra hållet. Jobbet har, som varje år den här tiden, invaderats (heter det så?) av chokladaskar och annat sånt som inte ska in i munnen på mig. Och det har det inte gjort heller. Dagtid är det aldrig något problem, men kvällstid kan sockermonstret inom mig börja försöka locka mig att få sig något. Men nej, jag lider inte av det nu. Jag vet inte om monstret försovit sig, tagit semester eller rent av avlidit, men han är puts väck. Och jag är tacksam så länge han håller sig borta.

.

Jag älskar nämligen den här tiden på året. Så mycket att jag har lust att ta semester hela december, för att kunna bara njuta. I mina nytvättade fönster (tack älskling..<3) hänger mina adventsstjärnor på plats och mina tomtar har tassat upp ur källaren. Förra året var dem blyga och satte sig tillsammans, men i år har dem placerat sig lite här och var. Mycket välkommet från min sida, jag tycker det är supermysigt!

.

 

,

,..kunna ladda om, både mentalt och fysiskt, när planerna ändras utanför det man räknat med, det har jag fått öva mycket på de senaste dagarna, veckan. 

.

Igår skulle jag köra bröst. Jag hade redan innan på känn att jag inte var på topp, vare sig energi- eller motivationsmässigt. Dagen innan hade blivit en "vilodag" pga en 14 timmars lång arbetsdag, något jag vet inte är hållbart för mig. Dessutom hade jag jobbat ytterligare 8 timmar under gårdagen, var mos i huvudet, gymmet var överfullt och jag hade redan innan en osäker känsla. Och osäkerhet fungerar inte för mig. Förra veckan sänkte jag vikterna i bänken då det var mitt första pass efter resan men de 60kg som fick hänga på stången busade jag med. 5/5/6/6/8 blev repsantalet och rent logiskt skulle 62,5kg igår också vara lätt. Men som inte helt sällan saknade min prestation logik helt. Och jag blev både arg och ledsen. Det var tungt och gjorde dessutom ont, så i tredje setet gav jag mig. Jag ville ge upp, gå hem. Men det hade bara gjort mig desto mer besviken på mig själv. Så jag gick iväg, tog mig samman, sadlade om. Sedan körde jag ben. Totalt oplanerat och bara fyra dagar sedan senaste benpasset, men med en tjurskalle av stål och tjocka lager linnex över säte och ländrygg kände jag inte partiet överhuvudtaget och gjorde både djupa knäböj och tunga raka marklyft. Något som känns mindre smart idag, men åtminstone gjorde att jag slapp åka hem med känslan av totalt misslyckande igår.

.

Varför ska det vara så viktigt, vad jag presterar, dag in och dag ut? Varför låter jag det förstöra min dag helt om det går dåligt, precis som det gör mig odödlig när det går bra? Jag funderar ofta över det, men jag sitter inte på något enkelt svar. Dock känner jag inte att jag behöver det heller, i alla fall inte i nuläget. Det bara är så, och det låter jag det vara. Jag tycker ju om  det jag gör och gör det för att jag vill, det räcker för mig.

.

Men gymmet är inte det enda plan jag får öva flexibilitet, det övriga livet för in mig på samma spår, om och om igen. För ett tag sedan var jag stressad, ledsen och irriterad över att jag inte hade något schema på jobbet, att jag vecka efter vecka fick plocka ihop pass och timmar, här och där, och aldrig ha någon säkerhet någonstans alls. Jag tjatade på chefen om att trolla fram ett vikariat, men samtidigt sökte jag en annan tjänst. Snart därpå fick jag mitt schema och som så många andra gånger kommer erbjudanden inte ensamma. Förutom tjänsten jag sökt fick jag erbjudande om ännu en tjänst och plötsligt står alla dörrar öppna på en gång. Min första impuls var att slänga igen dem, i ren osäkerhet. Men vad skulle det hjälpa mig? Jag har ju bett om dem. Och även om det för en stund blev rörigt så ger det mig ju faktiskt möjlighet att själv välja. Att kunna vara med och ställa krav, istället för enbart tvärtom. Så nu känner jag mig tacksam. Livet kan stundvis kännas orättvist, men ser man till helheten är det egentligen oftast ganska generöst.

.

,

,..börjar få ordning på tillvaron igen. Tänk att det ska behövas semester för att återhämta sig från semestern.. Men när jag kom hem var jag helt slut och har varken känt att kroppen eller huvudet hängt med i svängarna. Förrän nu. Jag börjar bli mig själv igen. Och aldrig någonsin uppskattar man väl sin tillvaro, sitt hem och ja, hela sitt liv, så mycket som när man varit ifrån det.

.

Har varit hemma från jobbet i två dagar, något som händer typ aldrig. Idag är jag ledig. Börjar jobba imorgon och då följer 7 dagar i sträck av långa jobbpass varvat med PTkunder, massage och yogapass. Däribland min egen träning (som känns viktigare och mer prioriterad än någonsin) och nånstans i det hela, plugget. Det blev inte riktigt så mycket gjort i Serbien som jag hade önskat, men en dag satt jag faktiskt med det och då var jag riktigt effektiv.

.

Men jag gillar min tillvaro. Och om möjligt ännu mer om jag, som jag fick hopp om igår, får tillbringa den i ännu större grad med det jag älskar . Hopp om livet med andra ord och när sådant finns så blir det mesta möjligt.

.

 

,

,..behandlingarna på kliniken. Inte för att dem egentligen var dåliga, men för att det kändes snäppet för intensivt att behandlas i två timmar i sträck dag efter dag utan paus. I mitt fall handlade det även mycket om att jag inte klarar att ligga på britsarna, jag får bara mer och mer ont i kroppen av ställningarna och av att vara stilla. Så vi avbokade både dagens och morgondagens. Idag fördrev vi tiden med att söka vi upp ett annat ställe, en salong för att göra pedikyr, men där fanns även en massör och hon var grym. Tyvärr saknade hennes bänk hål för ansiktet, vilket tvingade mig att ligga i en otroligt ofrämjande position stunden jag låg på mage. Det kan jag dock ha överseende med det efter hennes fantastiska kommentar att "your muscles is excellent!". Gjorde helt klart min dag :P

.

Så, nu åker vi hem imorgon. Stundvis önskar jag att jag hade hunnit mer, gjort mer, sett mer. Men det var inte mitt syfte med resan och jag längtar hem. Längtar efter mina rutiner, gymmet, träningen, min egen mat. Min man, familjen, vännerna, till och med jobbet. Ja, jag gillar mitt jobb. Och så längtar jag efter min magnetmadrass, för jag tror på den, till och med ännu mer nu, eftersom jag känner skillnaden efter att ha varit ifrån den. Jag ska hem och bli bra. Bli stark.

.

Så, jag tackar Belgrad och Serbien för denna gång, kanske ses vi igen. Annars gör vi det inte.

.

 

 

,

,.."det är här du bor. Där hänger jackan, där står dina skor"

Jag har ju faktiskt inte varit på kliniken från morgon till kväll, så jag tänkte visa lite av det jag sett utanför de väggar jag stirrat på i behandlingsrummet.. Jag har promenerat mycket, både på mornarna innan klinikbesöken, på dagarna och på kvällarna. Häromdagen gick jag i över tre timmar, helt utan mål. Det känns som jag inte gjort annat än att promenera. Jo, sprungit. Och tränat på utegymmet. Igår gjorde jag massor med intervaller och fick totalt ihop fem varv i lilla "spåret", 50 chins, 150 armhävningar, 25 pullups, 75 dips (fulingar mot bänk) och fem vändor armgång. Därefter var jag halvt skinnflådd i ena handen och traskade hem. Sedan sökte vi upp ett gym på kvällen och jag körde allt jag kunde hitta på. Det var inga optimala förutsättningar, men har man bara lite kreativitet så funkar nästan vad som helst. Det var roligt det, bara att få krama en hantel. Trots att den gjorde ont i den flådda handen. Jag gillade känslan.

.

,

,..fick jag min predikan igår. Först gick vi igenom röntgenplåtarna och jag fick med egna ögon se disken som adressändrat och det som verkar vara en stor bidragande faktor till att den gjort det, den alldeles för raka positionen av min ryggrad.

.

Sedan malde dem på. Om does and dont's, positioner, felställningar, belastningar, arbetsställningar och såklart, om träningen. 

.

"Have you heard about squats? And there is something called deadlifts. Thats forbidden!" sa han efterföljt av ett skratt, som skulle påvisa att men det förstår ju vem som helst. Ungefär då slutade jag prata för dagen.

.

Jag fick mina behandlingar i sin vanliga ordning. Värme, magnetterapi, TENS, laser och ultraljus. Precis som dagarna innan, trots att han efter röntgen sa att det var "så bra med en diagnos, nu kan vi rikta behandlingarna till just den punkten" 

Och efter behandlingarna skulle vi justera mitt rörelsemönster. Dem visade stretchövningar och hållningsövningar, påpekade att jag skulle undvika extensioner av ryggen trots att jag förklarade att det är där jag är som mest smärtfri. Nej, istället ska jag kontrahera och stretcha ryggen, eftersom det skulle lätta på trycket mot disken och det stod dem fast vid, trots att jag sa att sådana positioner snarare förvärrar smärtan. Då¨gav jag upp att diskutera. Slutligen visade dem positionen jag skulle hålla ryggen i när jag ska böja mig till golvet eller sätta mig som i en knäböj eller ett marklyft. Som ett sista försök sa jag att "håller du den positionen med 100kg på ryggen så har du inte mycket till rygg kvar sen" varpå jag fick ett nytt nedlåtande skratt tillsammans med orden "fast 100kg kommer du aldrig kunna ha". Där slutade jag även att lyssna.

.

Nu låter jag bara väldigt negativ och så är egentligen inte fallet. Men igår var jag otroligt trött och orkade inte ta till mig sådant jag överhuvudtaget inte höll med om. Vi var inte överens och det kände dem lika väl som jag. Så idag har jag bestämt mig för att inte gå dit. Istället ska jag ut och springa så fort frukosten lagt sig. Något jag heller absolut inte "får" göra. "Treadmills in gym is much better" 

Det är jag som känner min kropp. Vet vad som fungerar och inte, känner vad som gör ont och vad som känns okej, upplever vad som förbättrar och även det som förvärrar. Att ligga på mage på britsen i en halvtimme fungerar exempelvis inte. Att sedan ligga på sidan gör det hela ännu värre. Att irritera sig på att inte bli förstådd ger enbart negativ energi. Att få ha förmiddagen alldeles fri och göra vad jag vill, kommer att fylla mig med positivitet. Så nu ska jag ge mig ut och springa tills benen inte kan springa längre. Göra chins på utegymmet tills överkroppen inte längre kan lyfta mig. Öva yogapositioner tills jag känner mig alldeles rörlig. Så får det, tillsammans med kinesiotejpen jag fått tejpad över ryggen räcka som terapi för idag.

,

,..dagen då jag fick en diagnos. 

Klart jag väntat, nästan längtat. Såklart undrat över orsaken till varför jag haft så ont och vad som varit fel. Så dagens besök på en privatklinik här för att göra en magnetröntgen kändes om än lite nervöst så nödvändigt. Och domen kom snabbt, jag tror inte vi fick vänta mer än max en kvart. 

.

Det är ett diskbråck. Och jag blev väl inte förvånad, men jag blev riktigt ledsen. Ännu mer ledsen av deras beskrivning av hur resten av diskarna och kotorna såg ut. Dem förklarade det som att allt har en livstid, som en del spenderar snabbare än andra och att jag tydligen snabbat på min process för att slita ut dem. Det kan jag köpa, men jag kan inte köpa det läkaren här ville påstå, att det härifrån bara kan gå åt ett håll, ett sämre.

.

I bilen tillbaka till lägenheten fick jag allting förklarat för mig och jag varvade mina tysta "yes" med nickanden och "mm". Kompletterade det hela med ett leende för att försöka dölja tårarna som ville ut. Jag kan inte förklara varför jag blev så ledsen, kanske var det inte enbart sorg, kanske var den blandad med en lättnad över att faktiskt få ett svar på min smärta. Det känns mer "accepterat" att ha ett namn på smärtan än att bara ha ont. 

.

Jag lät mig i alla fall vara ledsen för en stund, men sen var jag tvungen att ta mig samman. Mitt bästa sätt för det är att springa, så jag gav mig ut och sprang. Drygt en timme senare kom jag tillbaka och var en aning mer sansad. Jag hittade dessutom ett utegym så 40 chins, 100 dips och 100 armhävningar fick komplettera min löptur, tillsammans med en stunds yoga i på vardagsrumsmattan. Sen en lång dusch, som var varm fram tills dess att varmvattnet tog slut. Därefter mådde jag en aning bättre.

.

Sen har vi varit och storhandlat ("storhandlat" som i köpte så mycket vi kunde bära med oss hem) och ätit kvällsmat. Och så har jag fått prata med min man på Skype. Se honom kunde jag inte, men att bara få hans röst gjorde mycket.. <3 Så, jag ska inte bryta ihop, inte mer än stundvis i alla fall. Sover på saken och tar nya tag imorgon. Bli bra är fortfarande planen jag står fast vid.

.

,

,..av Serbien, so far. 

Resan gick hur smidigt som helst. Vi fick det tredje sätet på vår rad ledigt så jag kunde varva sittandet med att ligga ner, väl framme kom min stora rosa väska först av alla (som den aaalltid gör <3) och väl ute stod en gubbe och väntade på att få skjutsa oss till lägenheten. Väl där stod nästa man och väntade med nycklarna i handen, bar upp våra väskor och visade oss in. Fram dit kändes allt nästan för lyckat för att kunna fortsätta så, och så var fallet. Lägenheten visade sig var obeboelig. Ja, faktiskt. Vi hade inga lakan, ingen utrustning i "köket", stopp i toaletten och till råga på det var det smutsigt. I både kök och badrum och på golven. Vi ville inte ens lägga oss i sängarna och en sömnlös natt väntade oss..

.

,

,..jäkligt bra. Och jag vill stanna tiden.

.

Jag körde knäböj igår. Tyckte inte ryggen ville till en början, men testade ändå att lassa på. Med ett för mig nytt pb som inte ens kändes farligt tungt(?!) nöjde jag mig och ville prova köra marklyft också. 110kg drog jag utan problem och ville öka, men med en otålig gubbe stampandes bakom mig (som för övrigt hade stått där och väntande grinat illa sen min uppvärmning i böjen) så sänkte jag till 100kg och tänkte mig en par tre reps,.. möjligen fyra eller fem.. Icke. 8 reps busenkla och jag hade utan tvekan kunnat dra fler, men hejdade mig i nästan lite chockliknande tillstånd. Hur gick det till?!

.

Sedan fortsatte jag benpasset med lättare raka marklyft, utårvriden ställning i benpressen, sittande legcurl och benspark. Tills jag nästan grät. Och skrattade. På samma gång. Sen vinglade jag hem, nöjd och glad.

.

Och dagen idag började jag i skolan. Ett nytt valideringstillfälle och till min stora fasa var jag den enda på plats, vilket skulle ge läraren chans att grilla mig ordentligt. Nu är du totalkörd, sa huvudet åt mig. Men icke det heller. Alltihop gick som på räls och knappt 1,5 timme senare hade jag ytterligare 150 poäng att tillgodose mig med. I den här farten är jag ju snart klar!

.

Sen dagens träning, som blev lite av en blandning av allt jag kände för. Mitt näst sista träningspass innan jag far (flyget går först på kvällen imorgon, så lyckligtvis hinner jag ett sista innan!) så jag har ingenting att spara på. Triceps, axlar och så var jag och nallade lite på bänken igen. Kunde inte låta bli. Men trots min totala ostruktur så kändes hela passet förvånandsvärt bra. Kroppen börjar kännas lite mer som jag vill igen och det gör mig så glad. Jag är så sjukt pepp nu, på hela livet. Om bara den här resan kunde ge mig det lilla mirakel jag behöver för att bli helt bra igen så att jag kunde gasa allt jag har! Jag håller tummar och tår.

.

,

,..är som bortblåst. Gårdagen blev nog medicin. Det är fantastiskt så mycket det kan påverka att titta på andra som lyfter, som kämpar och tar i så dem nästan spricker. Och lyckas, eller misslyckas.

.

Redan när jag vaknade kände jag att det var en bra dag. Hann pyssla lite på morgonen innan vi for till Gymbolaget för att titta på tävlingarna. Inga tjejer ställde upp, så bara killar tävlade. Och jag trodde jag skulle stå där och känna mig nere för att inte heller jag var med, men icke. Istället blev jag dunderpeppad och ville köra både mark, böj och bänk, helst på en gång. Armar stod på dagens planering, men varför spika passen i sten, om lusten trånar efter något annat? 

.

Så väl på gymmet började vi med bänkpress och det var ett klokt beslut. Det gick kanonbra. Först ett par tunga singlar, och i bara farten hann jag få till två stycken på 75kg(!). Visst, jag har gjort det förut, men det var länge sedan nu. Och dem kändes riktigt bra. Sedan sänkte jag till 62,5kg och satte mina 5x5 utan problem, betydligt lättare än sist. Så nästa gång är jag tillbaka på 65kg för att göra bättre framsteg där.

.

Efter bänken körde vi biceps och i valet och kvalet att även köra triceps bestämde vi oss för att dem fick vänta. Det hade inte blivit ett fulländat pass för dem, klockan tickade och överkroppen var ganska slut. 8 set mage fick avsluta passet istället.

.

Nöjda och glada åkte vi hemåt, fick med oss sushi på vägen som smakade ljuvligt. Jag gick tillbaka till ett gammalt kostschema för ett par veckor sedan och gårdagens sushi är nog min enda avvikelse från den exakta planen. För övrigt har jag bara ätit precis samma saker varenda dag. Men jag gillar att ha det så. Jag har inte känt något behov av någon "ätardag", något "cheatingmeal", någon avvikelse överhuvudtaget. För ju mindre "skräp" jag äter, desto mindre blir mitt sug efter det och för tillfället finns det inte alls. Bara att vara tacksam så länge det består.

.

Sedan var vi hemma resten av kvällen. Tände ljus och bara myste. Jag fick till och med massage. Jag börjar bli bortskämd med det där. Men det är fantastiskt och jag mådde så bra. Och idag mår jag också bra. Jag är ledig. Har visserligen många måsten, men mitt bland dem ska jag till gymmet och köra knäböj! Ser verkligen fram emot det. Måste dock vänta fram till em eftersom jag planerar att köra på ett av mina alternativa gym och dem öppnar först kl 15. De där övningarna jag är riktigt kass i kör jag helst där jag kan göra det i smyg.. ;) Men jag hoppas peppen från igår sitter kvar och att ryggen håller sig på plats, för då vågar jag kanske lassa på vikter för att testa ungefär var jag ligger i nuläget... Vill vill vill.

.

.

,

,.att gå och dra täcket över huvudet och stanna därunder. Och jag vet inte ens varför. Jag har mått så jäkla bra i flera dagar nu. Livet har snurrat i högsta tempo, men jag har hängt med och jag har gillat det. Jag har jobbat i vad som känts som ett sträck sedan i tisdags em fram till kl 16 idag. Nu är jag ledig i tre dygn. Jag är aldrig ledig så länge. Och jag tror det är det som är problemet. Jag är ledig från jobbet, men jag har hundra saker efter mig och eftersom jag inte måste jobba så tvingas jag ta itu med dem istället. Och det vill jag ju inte. Jag vill fortsätta jobba. För jobbar jag så har jag inte tid och då är det okej att inte hinna. Nu hinner jag. Jag måste hinna. Måste man verkligen det? Jag har ingen lust. Lusten kommer säkert tillbaka imorgon. 

.

Imorgon ja. Imorgon då tävlingen jag ville köra äger rum. Jag vill fortfarande. Jättegärna. Alltså jättemycket gärna. Men jag har inte haft en enda riktigt vilodag på hur länge som helst och jag har inte en enda muskel som känns riktigt pigg och jag är verkligen inte i det skick jag önskar jag vore och skulle behöva vara. Och jag vet jag vet jag vet att jag inte borde. Inte ska. Men jag vill ändå. Jag har ju velat det där i ett helt år nu. Jävla skitkropp som inte lyder mig när jag vill. Det är nog även det som bidrar till längtan att gå och gömma mig.

.

Jag körde i alla fall rygg idag. Och ingenting gick snett eller fel, men jag saknade känslan jag vill känna. Jag var inte riktigt närvarande. När jag först gick ner på gymmet överfölls jag av en konstig nästan panikartad känsla så jag gick därifrån igen och gick två varv runt kvarteret. Det släppte och jag gjorde ett nytt försök och då var det helt okej, men jag hade helt tappat mitt fokus på vad jag egentligen skulle göra och nu i efterhand har jag knappt ingen aning om vad jag ens gjorde.

.

Jag önskar jag kunde skylla på att jag är trött, men inte ens det kan jag, för jag är inte trött. Jag är inte ett endaste dugg trött och även om det är jättehärligt så är det skrämmande, eftersom jag tycker jag borde vara det. Varför är det så mycket man borde? Jag gillar inte ens ordet.

Lyssna inte. Jag svamlar bara. Om jag vore trött skulle jag påstå att det är därför.

.

,

,..om ett träningspass gått bra eller dåligt? Är det hur tungt man lyckats lyfta eller hur snabbt man sprang? Hur mycket man svettades eller trött man är efteråt? Eller är den känslan inom en, både under passets gång och den efteråt, den som talar om ifall man verkligen gjorde sitt bästa eller om man hade mer att ge?

.

Jag kör ofta slut på mig riktigt bra, ändå är jag sällan nöjd efteråt. Väldigt ofta bär jag med mig känslan hem om att jag kunde gjort det bättre. Mitt bröstpass i måndags däremot, gick inte precis som jag hade önskat. Ändå känner jag att jag gjorde ett bra pass. Hur kommer det sig? 

.

Jag hade höjt i bänken och jag hade inte förväntat mig att sätta alla 5x5, men jag ville ändå känna att jag strävade ditåt. 4 reps i första setet gav mig en positiv känsla. I andra setet gick det snett. Ordagrannt. Jag lyfte av snett, jag pressade snett, säkert låg jag snett också. Två vingliga repetitioner och en smärta rakt genom axeln och genom ena handleden. Så jätteonödigt. Då tänkte jag sluta. Sänka. Men jag visste så väl, att hade jag gjort det så skulle jag känna mig så otroligt missnöjd över min prestation. Det skulle följa efter mig och ge mig alltför mycket negativ energi. Så jag gjorde ett nytt försök. Två nya reps, stabilare, men det gjorde ont. Då stängde jag av huvudet. Det är väl där smärtan tar sin form? Körde klart mina sista två set med godkänt resultat och därefter två set på lägre vikt som kändes nästan helt bra. 

.

Och jag tror att det var min inställning till det hela som gav mig möjligheten att känna att jag ändå var tillfreds. Jag kunde gett upp, blivit arg, ledsen eller sur. Men det hade inte hjälpt mig framåt. Förstå mig rätt, jag menar inte att det är klokt att fortsätta om man skadat sig, men i mitt fall behövde jag fortsätta för att inte hamna under en ny mental spärr. Nästa gång kommer det att gå bättre, det vet jag. Och snart, så sätter jag dem allihop.  

.

Måndagen i sig, var en helt fantastisk dag, från början till slut. Karln gick med på mitt påhitt att åka och bada. Snabbt i och snabbt upp så får jag påstå att det faktiskt var riktigt skönt!

.

 

 

,

,..Serbien. I hopp om ett smärtfritt liv.

.

,

,..på en måndag. Vilken lyx! Eller ja, att överhuvudtaget ha en ledig dag, känns riktigt uppskattat. Dagen ska bjuda på ett bröstpass och det ser jag fram emot. För ganska länge sedan påbörjade jag upplägget med 5x5 i bänken och höjde vikterna successivt. Dock blev 60kg någon slags platå för mig. (jag nämner sällan vikter, men idag får bli ett undantag..) Jag klarade alla reps, men så fort jag skulle höja började jag tänka och fumla och fifflade för att komma runt hela upplägget, gjorde tyngre 3or och 1or och skulle teknikträna, öva stopp, sänka och köra massor med reps. Vad som helst för att jag helt enkelt var lite skraj för att misslyckas. Men så förra veckan kände jag att det var dags att komma vidare.

.

Jag började med några 1or. Bara för att känna att det var jag som bestämde över vikterna och inte tvärtom. Och när det gick fint upp till 72,5kg så var jag övertygad. 5x5 på 62,5kg var mina och så blev dem. Jag fixade till och med min sjätte repetition i sista setet, vilken är obligatorisk för att få gå vidare, men den gick inte fort. Personligen tyckte jag stången kom närmare och närmare mig, men rätt som det var så var den uppe. Jag var så jäkla nöjd.

.

Idag skulle jag vilja göra om samma sak, bara för att känna att jag har kontroll på det. Men jag ska följa planen och höja ändå. 65kg ska ligga på stången och jag gör så många jag klarar helt enkelt. Och fixar jag inte tillräckligt många, så sänker jag igen nästa vecka och mina 62,5kg kommer att ha blivit betydligt lättare.

.

Här i Linköping hålls tävlingen Starkast i stan nu på lördag. Det tävlas i styrkelyft, dvs max i bänkpress, knäböj och marklyft. Och jag vill så himla gärna vara med och tävla. Det var min plan att vara med. Men det är inte rätt tidpunkt nu. Bänken går helt okej, och jag har ju kunnat köra lite böj. Men jag har inte kört marklyft på snart två månader och jag har inte vågat prova några vikter som skulle kännas acceptabla i böjen. Det är synd, skitsynd. Men det känns inte värt det att ge allt för en sån sak och kanske ta sönder mig ännu mer. Jag ska hoppas på att bli riktigt okej i kroppen så att jag kan träna hur jag vill, så kör jag om möjligt nästa år istället. 

.

Vad ska det mer bli av dagen mån tro? Jag ska ta med karln en sväng på stan. Kanske han vill åka och bada också? :D senast var den 11e oktober, ska det verkligen bli årets sista dopp? 

.

,

,..har gått och jag tycker mig kunna utvärdera den. Magnetmadrassen. Lindra värk, öka cirkulation och minska sömnproblem är några av effekterna den marknadsförs med.

.

,

,..ett armpass och det ska bli riktigt kul. Förra veckan var jag så slut i kroppen inför det att jag stod och velade om att låta bli så sent som när jag redan var nere på gymmet. Dock var jag så törstig att jag blev tvungen att dricka upp innehållet i min shake och när det var gjort blev jag ju tvungen att träna. Och passet, ja, det blev helt klart ett av de bästa på länge.

.

Så när jag vaknade idag och hela överkroppen värkte ville jag helst besitta mig rätten att göra något annat. Gå en promenad, springa en sväng, vad som helst. Men icke. Jag har inga armar kvar och jag kommer garanterat inte få det av att låta bli att träna dem. Så nu ska jag fara till gymmet och krama dem fulla av kärlek och kanske får det dem att växa en aning.

.

Igår hade jag två nya PT-kunder och det var jättekul. Förhoppningsvis tyckte även dem det, för dem gick med på att träffa mig nästa vecka igen. Och jag älskar det, skulle vilja göra det jämt. Stå och gapa på tokskallar som vill träna tills dem spyr, eller bara hjälpa någon att hitta tillbaka till rutiner, motivera, inspirera. Få dem att tro på sig själva och utvecklas. Se dem göra framsteg, bli starkare, både på ut- och insidan. Ja, då trivs jag verkligen.. 

.