Konsten att,..
Kategori: Träning
,
,..kunna ladda om, både mentalt och fysiskt, när planerna ändras utanför det man räknat med, det har jag fått öva mycket på de senaste dagarna, veckan.
.
Igår skulle jag köra bröst. Jag hade redan innan på känn att jag inte var på topp, vare sig energi- eller motivationsmässigt. Dagen innan hade blivit en "vilodag" pga en 14 timmars lång arbetsdag, något jag vet inte är hållbart för mig. Dessutom hade jag jobbat ytterligare 8 timmar under gårdagen, var mos i huvudet, gymmet var överfullt och jag hade redan innan en osäker känsla. Och osäkerhet fungerar inte för mig. Förra veckan sänkte jag vikterna i bänken då det var mitt första pass efter resan men de 60kg som fick hänga på stången busade jag med. 5/5/6/6/8 blev repsantalet och rent logiskt skulle 62,5kg igår också vara lätt. Men som inte helt sällan saknade min prestation logik helt. Och jag blev både arg och ledsen. Det var tungt och gjorde dessutom ont, så i tredje setet gav jag mig. Jag ville ge upp, gå hem. Men det hade bara gjort mig desto mer besviken på mig själv. Så jag gick iväg, tog mig samman, sadlade om. Sedan körde jag ben. Totalt oplanerat och bara fyra dagar sedan senaste benpasset, men med en tjurskalle av stål och tjocka lager linnex över säte och ländrygg kände jag inte partiet överhuvudtaget och gjorde både djupa knäböj och tunga raka marklyft. Något som känns mindre smart idag, men åtminstone gjorde att jag slapp åka hem med känslan av totalt misslyckande igår.
.
Varför ska det vara så viktigt, vad jag presterar, dag in och dag ut? Varför låter jag det förstöra min dag helt om det går dåligt, precis som det gör mig odödlig när det går bra? Jag funderar ofta över det, men jag sitter inte på något enkelt svar. Dock känner jag inte att jag behöver det heller, i alla fall inte i nuläget. Det bara är så, och det låter jag det vara. Jag tycker ju om det jag gör och gör det för att jag vill, det räcker för mig.
.
Men gymmet är inte det enda plan jag får öva flexibilitet, det övriga livet för in mig på samma spår, om och om igen. För ett tag sedan var jag stressad, ledsen och irriterad över att jag inte hade något schema på jobbet, att jag vecka efter vecka fick plocka ihop pass och timmar, här och där, och aldrig ha någon säkerhet någonstans alls. Jag tjatade på chefen om att trolla fram ett vikariat, men samtidigt sökte jag en annan tjänst. Snart därpå fick jag mitt schema och som så många andra gånger kommer erbjudanden inte ensamma. Förutom tjänsten jag sökt fick jag erbjudande om ännu en tjänst och plötsligt står alla dörrar öppna på en gång. Min första impuls var att slänga igen dem, i ren osäkerhet. Men vad skulle det hjälpa mig? Jag har ju bett om dem. Och även om det för en stund blev rörigt så ger det mig ju faktiskt möjlighet att själv välja. Att kunna vara med och ställa krav, istället för enbart tvärtom. Så nu känner jag mig tacksam. Livet kan stundvis kännas orättvist, men ser man till helheten är det egentligen oftast ganska generöst.
.
.
