För enkelhetens skull,..
Kategori: Allmänt
,
,..så förklarar jag det här. Vi kommer inte att flytta till Björsäter. Vi beslutade oss för att inte genomföra husköpet. , Det kom oväntat och känslorna var helt klart delade. Det känns tomt och liksom snopet att drömmen som var så nära att vi nästan kunde ta på den plötsligt gick upp i rök. Men nu när vi hunnit känna, tänka och prata om det känns det som att beslutet ändå blev rätt.
.
Vi ska ändå flytta ihop och vi vill fortfarande köpa ett hus. Men vi vill bo närmare stan. Vi har hela tiden haft en gräns på pendlingsavstånd så varför vi lät den flyttas med nästan en mil den här gången vet jag inte. Förmodligen för att vi förälskade oss i huset. Förmodligen för att vi så gärna vill starta vårt liv tillsammans, skapa vårt gemensamma hem. När vi skulle se huset för första gången var vi redan inställda på att det var för långt. Vi visste det från början. Ändå såg vi genom fingrarna med insikten att vi skulle behöva spendera över en timme i bil för att bara ta oss till och från jobbet. Och ännu mer för att ta oss dit vi ändå spenderar en stor del av vår tid och vill fortsätta göra, till gymmet.
.
Min tanke var att tiden vi skulle pendla skulle ge oss värdefull tid tillsammans. men när vi insåg mer och mer att vi inte skulle kunna samåka lika ofta och lika lätt som vi tänkt oss föll den acceptabla bilden sönder mer och mer. Igårkväll skulle vi träffa mäklarna och säljarna för att skriva ett första papper, sedan skulle huset besiktas innan vi skrev det slutgiltiga köpekontraktet. Igår var också dagen då jag tänkt mig ringa min egen mäklare för att säga att jag godtog det bud jag fick på min lägenhet bara timmar efter att den kommit ut på hemnet. Allt kändes liksom klart.
.
Ändå hade jag ett behov att åka dit innan. Att köra vägen igen. Känna efter. Få det bekräftat att det var rätt. Och jag åkte. Vägen dit kändes oändlig. Väl framme var jag trött. Kände mig ensam. Ville åka hem. Vägen tillbaka gick fort. Jättesnabbt. Var inga som helst problem att köra. Då tänkte jag att jag nog skulle vänja mig, att det inte var så farligt, att det var okej. Men så ringde jag min man och vi pratade och pratade och pratade. Han var på jobbet och hade inte ens tid men vi gjorde det ändå. Var tvugna att fatta ett beslut. Och då var det såhär det blev.
.
Det var absolut inte enkelt, men jag tror det blev rätt. Jag har alltid uppskattat närheten till jobb, möjligheten att kunna cykla var än jag ska, friheten att kunna ta mig var jag vill. Jag är väl medveten om att jag inte kan behålla den för evigt när vi samtidigt vill ha ett hus utanför stan men det måste finnas en gräns, en maxradie. Nu har vi satt en sådan och ristat den i sten. Den begränsar oss absolut, eftersom vi ändå både har vissa standardkrav, storlekskrav och kostnadskrav, men den är inte orimlig. Så nu är vi till synes kanske tillbaka på ruta ett, men inom oss faktiskt en bra bit längre framåt ändå.
.
Och som min kloka mamma sa, det var inget misstag, det var en erfarenhet. Vi lär oss hela tiden <3 (och ja, något av det viktigaste jag väl lärt mig är att hålla tyst lite längre, helst tills det är hundra procent säkert. Jag var bara så glad..)
.
