Som ännu en djupdykning,..
Kategori: Träning
,
,..i hjärnkontoret, funderar jag över vad det egentligen är som driver mig att leva det liv jag gör. När någon frågar så svarar jag att jag vill. Men räcker det? Ibland vill jag kanske inte alls. Ibland måste jag.
.
Jag diskuterade det hela med en arbetskamrat igår. Förklarade känslan av en träningsdag respektive en vilodag. Skillnaden i humöret, energin, hela livslusten. Det oförklarliga i att en dag då jag plötsligt får tid till det jag inte hinner annars enbart bli fylld av en känsla av.. tomhet.
.
Jag försökte också förklara det för min arbetsgivare, i samband med argumenten till varför jag inte vill jobba heltid. När han la fram det som att "du vill alltså ha tio timmar i veckan till din egen träning, utöver din fritid?" så lät det mycket, men strax efteråt ändrade jag uppfattning. Tio timmar utslaget på en vecka är ingenting, sa ja, det vill jag. Det behöver jag. "Fritid", det är väl den tid man ska ha utanför sådant man gör dagligen, enligt schema, som man om inte "måste", så behöver göra? Tid som är fri. Det är i alla fall min definition.
.
Jag snubblade in på ett inlägg om ätstörningen Ortorexi och fastnade för den välformulerade förklaringen av Sofia ”PT-Fia” Sjöström. "Ofta handlar det inte om träning och mat i sig utan någonting annat. Går man igenom en jobbig period i livet och tappar kontrollen är det lätt att börja kontrollera andra saker såsom kost och träning. Det blir ett sätt att dämpa ångest"
.
Jag skulle under alla omständigheter gå med på att kalla mig själv kontrollfreak. Jag påstår att jag mår bäst så, men är det hela sanningen? Jag vet inte mycket annat. Men jag vet att jag gick precis den vägen som står beskriven ovan. Jag vet att min resa började i en period där jag behövde en trygghet att hålla fast vid, en trygghet som jag själv planerade, styrde, valde, strukturerade, kontrollerade. Men är det för den skull fel? Kanske.
.
Till en början var det i alla fall inte rätt. Mitt beteende var tvångsmässigt. Jag tränade mycket, åt ingenting. Krympte. Kände mig störst i hela världen.
.
.
Någonstans vände det, men blev för den skull inte mindre ångestfyllt. Jag tränade ännu mer, åt massor. Växte. Men jag kände mig minst på jorden.
.
Det blev för mycket, för mycket på en gång och för mycket ifrån alla håll samtidigt. Jag försökte fly min egen vardag genom att packa mina väskor, lämna landet. Jag kom så långt som till andra sidan jorden, men enbart med insikten att det inte är möjligt att fly från sitt eget liv. Jag var snart i samma snurrande hjul, i ett evigt försök att hitta rutiner om än bara något svårade, på resande fot, i nya miljöer, i främmande land.
.
Och nu då? Var befinner jag mig nu. Slänger jag upp en bild så hamnar jag någonstans i mitten av dem ovan. Men en bild beskriver inte vad jag känner på insidan. Och jag har svårt att göra det jag med. Att komma dit var min tanke med inlägget, men jag märker att det inte kommer att ske. Det är relativt enkelt att sätta ord på den som varit. Det man kan se tillbaka på och utvärdera. Desto svårare att namnge nuet.
.
Jag hade egentligen inte planerat att bli så personlig. Nu blev det så ändå. Och kanske ångrar jag mig samtidigt som jag postar min text, men då får jag göra det. För hellre ångrar jag det jag gjort, än det som aldrig blev av.
.
Vi ska fira advent här senare med goda vänner, glögg, tilltugg och massor med tända ljus. Och skulle jag jobbat nu så hade jag inte hunnit träna idag. Därför är jag ledig.
.
