När det verkar vara grönt,..
Kategori: Träning
,
,..och allt tycks fungera, så att jag känner mig hoppfull och förväntansfull, ja då tar det plötsligt stopp på ett annat sätt. I skallen. Inte i tankarna. Fysiskt.
.
För ett par år sedan var jag med om precis det här. Jag körde benpress och upplevde att det blev världens tryck inne i huvudet tills det plötsligt "small till" och svartnade för ögonen. Sedan kom en faslig huvudvärk som satt i ett par timmar, varefter den började avta och sedan försvinna. Men under flera veckors tid kunde jag inte träna överhuvudtaget, för så fort jag tog i så hände samma sak igen, även om det inte var tungt, och jag blev liggande. På VC tog dem mig på allvar först när dem testade synen och jag såg dubbelt ute i ena kanten, men då blev det fart på dem. Då fick jag plötsligt inte ens gå för egen maskin utan tvingades upp på en bår för att bäras ut till en ambulans och vidare till sjukhuset. Otroligt pinsamt faktiskt, jag var ju inte döende och jag hade inte ens särskilt ont. Men skallen röntgades, både genom en vanlig och en kontraströntgen, för att se om ett blodkärl kunde ha spruckit. Då röntgen inte visade något fel ville dem ta ett ryggmärgsprov, något jag bestämt tackade nej till. Jag var trött och hungrig och ville bara hem.
.
.
Några dagar senare uppsökte jag en naprapat som konstaterade en låsning högt uppe i nacken. Han "lossade" den och såsmåningom upplevde jag att det släppt så pass att jag vågade köra igen.
.
Efter den gången har jag inte upplevt detta. Förrän idag. Jag har känt mig spänd och konstig och faktiskt fått liknande symtom i passen både igår och i förrgår, men inte alls till samma grad. Idag var jag superpeppad. Jag var ledig och hade haft en jättefin lunchdate med en saknad vän. Ländryggen kändes snäll, axeln kändes bra och handleden som bråkat sedan mitt misslyckade bänkpass gjorde inte ont. Dessutom hade jag min helt nya jättesnygga träningströja i väskan och hade längtat hela fm efter att få dra på mig den. Allt kändes bra. Verkligen allt.
.
Rygg stod på schemat och jag skulle värma upp i latsdraget. Första setet och kanske tio repetitioner in så kom det som ett brev på posten. Totalt oväntat. Tryck i hela skallen och huvudet bara dunkade. Jag slutade och försökte trycka lite, massera, knåda, snurra på armarna, sträcka på musklerna, vrida på nacken, hänga mig upp och ner, slappna av, vad som helst. Jag provade allt. Ingenting fungerade.
.
Det var bara att ge upp. Frustrerad och ledsen och totalt ovillig, men jag insåg att jag inte hade något val. Jag tog min väska och min jacka och åkte direkt hem. Bäddade ner mig i sängen med huvudet på min spikkudde och låg där i flera timmar. Nu har huvudvärken släppt men jag känner mig både yr och konstig och riktigt ledsen. Lite rädd tror jag. Jag är inte rädd för mycket, men jag är rädd för sådant som sitter i huvudet. Nu har jag bokat tid imorgon hos någon jag hoppas ska kunna hjälpa mig, men min enda chans till träning är imorgonbitti, innan behandlingen, och jag är osäker på om det kommer att gå. Om jag vågar. Men jag vill. För jag hatar det här. Känslan inom mig. Alla dumma tankar som kommer ifatt mig. Jag vill inte vila. Inte när jag inte valt det själv. Och idag skulle jag inte vila. Nu försvinner alla muskler. Och ännu mer, nu har jag ätit i onödan.
.
