lisahlisah.blogg.se

.

,..har begränsats stort. Jag syftar på innehållet i min blogg. Jag har mest skrivit om träningen, kosten, nåt om jobbet och dagarna som går. Det var inte mitt syfte med den. Syftet var att ha ett ställe att ventilera tankar. Utrymme för att yttra det jag kände lust eller behov av. Strunta fullkomligt i vem som läste och vad den tyckte eller tänkte, bara skriva helt för min egen skull. Allting om ingenting.

Och just nu är det mycket tankar i huvudet. Samtidigt som jag tycker jag mår bättre och har mer koll på tillvaron än på länge, så känner jag mig vilsen och totalt ostrukturerad. Inte på alla plan. Som sagt, träningen går bra. Men allt handlar inte om träning. Mitt privatliv är också bra, jag är kär och lycklig och har världens bästa man.

.

Men ikväll jobbade jag min sista stängning och tankarna kom ifatt mig. Jag bestämde mig för att säga upp mig och sluta, men jag har ingen plan om vad jag ska göra istället. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös. Jag vet inte hur man gör. Jag är bra på att ha semester. Bra på att smita ifrån hela vardagen. Bra på att packa min väska och bara dra, utan en riktig aning om vare sig vart jag ska eller hur länge. Men då har jag valt att göra så. Den här gången tyckte jag att jag inte hade något val. Jag klarade inte av situationen, höll på att ta sönder mig själv och fann det inte värt det. Så jag sa upp mig. Det var enkelt. Jag behövde bara ringa ett samtal och skriva under ett papper. Men nu då?

.

Nu jobbar jag mitt sista pass på fredag. Sedan står jag ungefär tillbaka på ruta ett. Plockar timmar på mitt gamla jobb, vecka för vecka. Visserligen på ett jobb jag trivs på och med arbetskamrater jag älskar, men jag får ingen som helst framförhållning och kan inte planera eller veta vad jag kan räkna med. Förut har det varit precis så jag velat ha det, eftersom det gett mig möjlighet att slå slag i varenda impuls jag känt för. Kunnat bara dra iväg när jag velat. Men jag har inte längre det behovet. Nu är mina behov helt annorlunda. Jag vill ha en stabil grund, söker en trygghet, något att lita på, räkna med. Jag vill kunna bara veta att jag har ett jobb att gå till, när jag börjar, när jag ska gå hem. Och framförallt, när jag kan vara ledig. För det är nog det värsta. Att alltid ha känslan att man "borde" jobba, eftersom man inte vet hur kommande veckor blir.

.

Så nu känner jag mig mest splittrad. Jag ångrar inte mitt beslut och jag vet att det kommer att lösa sig. Jag vet att det kommer att bli bra. Men när jag inte kan planera allting in i minsta detalj och inte kan påverka precis allt som ska hända, så känner jag mig så uppgiven. Jag gillar inte att inte ha kontrollen över min egen tillvaro.

.

Och i såna här lägen har jag så lätt att totalt stressa sönder mig själv. Jag sover dåligt, jag äter dåligt och ganska snart så mår jag dåligt. Och jag vill inte dit. Jag ska inte dit. Och jag behöver inte hamna där, för det är annorlunda nu. När jag inte är ensam. Jag vill reda ut mina egna trassel. Har aldrig klarat av känslan att vara beroende av någon. Men det är nog inte det det handlar om. När man är två kan man finnas för varandra, och det räcker så långt. 

.