lisahlisah.blogg.se

,

,..ett försök till julbord, en annorlunda pwo, oplanerade marklyft, nya pt-kunder och kanske en ny karriär. Jag har hunnit mycket på två dagar och måste sammanfatta det hela i ett gäng bilder.

.

Det började med att jag inte ville vänta på julafton. Så vi bestämde oss för att fira en egen, litegrann i förskott. Det jag egentligen inte ville på var julklapparna. Inte mina, utan min gubbes. Jag ville att han skulle öppna dem! I det ena fanns nämligen två supermysiga morgonrockar i fleece, en till oss var, och jag längtade så mycket efter att få hoppa i min.. :D 

.

,

,..blev supermysig. Flera av dem vi bjudit hit kunde inte komma och ännu fler uteblev pga av vädret. Men fem stycken kom. Den första tassade hit till fots, från jobbet som ligger två minuter bort. De fyra andra som kom, gjorde det ända från grannstaden, Norrköping. Det gick sakta på vägarna, men dem tog sig hit och det var värdefullt.

.

,

,..jag gör annat än äter, men på vågen händer inte ett smack. Förmodligen för att dagarna det fungerar riktigt bra varvas med dagar det inte fungerar lika bra, men min glömalltsomgåråtskogen-inställda hjärna raderar de ickefungerande partierna så i efterhand sitter jag och undrar vad som gått snett, när allt "gått lysande"..

.

Men i vilket fall som helst, så har jag hellre som det är nu än tappar karaktären åt andra hållet. Jobbet har, som varje år den här tiden, invaderats (heter det så?) av chokladaskar och annat sånt som inte ska in i munnen på mig. Och det har det inte gjort heller. Dagtid är det aldrig något problem, men kvällstid kan sockermonstret inom mig börja försöka locka mig att få sig något. Men nej, jag lider inte av det nu. Jag vet inte om monstret försovit sig, tagit semester eller rent av avlidit, men han är puts väck. Och jag är tacksam så länge han håller sig borta.

.

Jag älskar nämligen den här tiden på året. Så mycket att jag har lust att ta semester hela december, för att kunna bara njuta. I mina nytvättade fönster (tack älskling..<3) hänger mina adventsstjärnor på plats och mina tomtar har tassat upp ur källaren. Förra året var dem blyga och satte sig tillsammans, men i år har dem placerat sig lite här och var. Mycket välkommet från min sida, jag tycker det är supermysigt!

.

 

,

,..börjar få ordning på tillvaron igen. Tänk att det ska behövas semester för att återhämta sig från semestern.. Men när jag kom hem var jag helt slut och har varken känt att kroppen eller huvudet hängt med i svängarna. Förrän nu. Jag börjar bli mig själv igen. Och aldrig någonsin uppskattar man väl sin tillvaro, sitt hem och ja, hela sitt liv, så mycket som när man varit ifrån det.

.

Har varit hemma från jobbet i två dagar, något som händer typ aldrig. Idag är jag ledig. Börjar jobba imorgon och då följer 7 dagar i sträck av långa jobbpass varvat med PTkunder, massage och yogapass. Däribland min egen träning (som känns viktigare och mer prioriterad än någonsin) och nånstans i det hela, plugget. Det blev inte riktigt så mycket gjort i Serbien som jag hade önskat, men en dag satt jag faktiskt med det och då var jag riktigt effektiv.

.

Men jag gillar min tillvaro. Och om möjligt ännu mer om jag, som jag fick hopp om igår, får tillbringa den i ännu större grad med det jag älskar . Hopp om livet med andra ord och när sådant finns så blir det mesta möjligt.

.

 

,

,..behandlingarna på kliniken. Inte för att dem egentligen var dåliga, men för att det kändes snäppet för intensivt att behandlas i två timmar i sträck dag efter dag utan paus. I mitt fall handlade det även mycket om att jag inte klarar att ligga på britsarna, jag får bara mer och mer ont i kroppen av ställningarna och av att vara stilla. Så vi avbokade både dagens och morgondagens. Idag fördrev vi tiden med att söka vi upp ett annat ställe, en salong för att göra pedikyr, men där fanns även en massör och hon var grym. Tyvärr saknade hennes bänk hål för ansiktet, vilket tvingade mig att ligga i en otroligt ofrämjande position stunden jag låg på mage. Det kan jag dock ha överseende med det efter hennes fantastiska kommentar att "your muscles is excellent!". Gjorde helt klart min dag :P

.

Så, nu åker vi hem imorgon. Stundvis önskar jag att jag hade hunnit mer, gjort mer, sett mer. Men det var inte mitt syfte med resan och jag längtar hem. Längtar efter mina rutiner, gymmet, träningen, min egen mat. Min man, familjen, vännerna, till och med jobbet. Ja, jag gillar mitt jobb. Och så längtar jag efter min magnetmadrass, för jag tror på den, till och med ännu mer nu, eftersom jag känner skillnaden efter att ha varit ifrån den. Jag ska hem och bli bra. Bli stark.

.

Så, jag tackar Belgrad och Serbien för denna gång, kanske ses vi igen. Annars gör vi det inte.

.

 

 

,

,.."det är här du bor. Där hänger jackan, där står dina skor"

Jag har ju faktiskt inte varit på kliniken från morgon till kväll, så jag tänkte visa lite av det jag sett utanför de väggar jag stirrat på i behandlingsrummet.. Jag har promenerat mycket, både på mornarna innan klinikbesöken, på dagarna och på kvällarna. Häromdagen gick jag i över tre timmar, helt utan mål. Det känns som jag inte gjort annat än att promenera. Jo, sprungit. Och tränat på utegymmet. Igår gjorde jag massor med intervaller och fick totalt ihop fem varv i lilla "spåret", 50 chins, 150 armhävningar, 25 pullups, 75 dips (fulingar mot bänk) och fem vändor armgång. Därefter var jag halvt skinnflådd i ena handen och traskade hem. Sedan sökte vi upp ett gym på kvällen och jag körde allt jag kunde hitta på. Det var inga optimala förutsättningar, men har man bara lite kreativitet så funkar nästan vad som helst. Det var roligt det, bara att få krama en hantel. Trots att den gjorde ont i den flådda handen. Jag gillade känslan.

.

,

,..fick jag min predikan igår. Först gick vi igenom röntgenplåtarna och jag fick med egna ögon se disken som adressändrat och det som verkar vara en stor bidragande faktor till att den gjort det, den alldeles för raka positionen av min ryggrad.

.

Sedan malde dem på. Om does and dont's, positioner, felställningar, belastningar, arbetsställningar och såklart, om träningen. 

.

"Have you heard about squats? And there is something called deadlifts. Thats forbidden!" sa han efterföljt av ett skratt, som skulle påvisa att men det förstår ju vem som helst. Ungefär då slutade jag prata för dagen.

.

Jag fick mina behandlingar i sin vanliga ordning. Värme, magnetterapi, TENS, laser och ultraljus. Precis som dagarna innan, trots att han efter röntgen sa att det var "så bra med en diagnos, nu kan vi rikta behandlingarna till just den punkten" 

Och efter behandlingarna skulle vi justera mitt rörelsemönster. Dem visade stretchövningar och hållningsövningar, påpekade att jag skulle undvika extensioner av ryggen trots att jag förklarade att det är där jag är som mest smärtfri. Nej, istället ska jag kontrahera och stretcha ryggen, eftersom det skulle lätta på trycket mot disken och det stod dem fast vid, trots att jag sa att sådana positioner snarare förvärrar smärtan. Då¨gav jag upp att diskutera. Slutligen visade dem positionen jag skulle hålla ryggen i när jag ska böja mig till golvet eller sätta mig som i en knäböj eller ett marklyft. Som ett sista försök sa jag att "håller du den positionen med 100kg på ryggen så har du inte mycket till rygg kvar sen" varpå jag fick ett nytt nedlåtande skratt tillsammans med orden "fast 100kg kommer du aldrig kunna ha". Där slutade jag även att lyssna.

.

Nu låter jag bara väldigt negativ och så är egentligen inte fallet. Men igår var jag otroligt trött och orkade inte ta till mig sådant jag överhuvudtaget inte höll med om. Vi var inte överens och det kände dem lika väl som jag. Så idag har jag bestämt mig för att inte gå dit. Istället ska jag ut och springa så fort frukosten lagt sig. Något jag heller absolut inte "får" göra. "Treadmills in gym is much better" 

Det är jag som känner min kropp. Vet vad som fungerar och inte, känner vad som gör ont och vad som känns okej, upplever vad som förbättrar och även det som förvärrar. Att ligga på mage på britsen i en halvtimme fungerar exempelvis inte. Att sedan ligga på sidan gör det hela ännu värre. Att irritera sig på att inte bli förstådd ger enbart negativ energi. Att få ha förmiddagen alldeles fri och göra vad jag vill, kommer att fylla mig med positivitet. Så nu ska jag ge mig ut och springa tills benen inte kan springa längre. Göra chins på utegymmet tills överkroppen inte längre kan lyfta mig. Öva yogapositioner tills jag känner mig alldeles rörlig. Så får det, tillsammans med kinesiotejpen jag fått tejpad över ryggen räcka som terapi för idag.

,

,..dagen då jag fick en diagnos. 

Klart jag väntat, nästan längtat. Såklart undrat över orsaken till varför jag haft så ont och vad som varit fel. Så dagens besök på en privatklinik här för att göra en magnetröntgen kändes om än lite nervöst så nödvändigt. Och domen kom snabbt, jag tror inte vi fick vänta mer än max en kvart. 

.

Det är ett diskbråck. Och jag blev väl inte förvånad, men jag blev riktigt ledsen. Ännu mer ledsen av deras beskrivning av hur resten av diskarna och kotorna såg ut. Dem förklarade det som att allt har en livstid, som en del spenderar snabbare än andra och att jag tydligen snabbat på min process för att slita ut dem. Det kan jag köpa, men jag kan inte köpa det läkaren här ville påstå, att det härifrån bara kan gå åt ett håll, ett sämre.

.

I bilen tillbaka till lägenheten fick jag allting förklarat för mig och jag varvade mina tysta "yes" med nickanden och "mm". Kompletterade det hela med ett leende för att försöka dölja tårarna som ville ut. Jag kan inte förklara varför jag blev så ledsen, kanske var det inte enbart sorg, kanske var den blandad med en lättnad över att faktiskt få ett svar på min smärta. Det känns mer "accepterat" att ha ett namn på smärtan än att bara ha ont. 

.

Jag lät mig i alla fall vara ledsen för en stund, men sen var jag tvungen att ta mig samman. Mitt bästa sätt för det är att springa, så jag gav mig ut och sprang. Drygt en timme senare kom jag tillbaka och var en aning mer sansad. Jag hittade dessutom ett utegym så 40 chins, 100 dips och 100 armhävningar fick komplettera min löptur, tillsammans med en stunds yoga i på vardagsrumsmattan. Sen en lång dusch, som var varm fram tills dess att varmvattnet tog slut. Därefter mådde jag en aning bättre.

.

Sen har vi varit och storhandlat ("storhandlat" som i köpte så mycket vi kunde bära med oss hem) och ätit kvällsmat. Och så har jag fått prata med min man på Skype. Se honom kunde jag inte, men att bara få hans röst gjorde mycket.. <3 Så, jag ska inte bryta ihop, inte mer än stundvis i alla fall. Sover på saken och tar nya tag imorgon. Bli bra är fortfarande planen jag står fast vid.

.

,

,..av Serbien, so far. 

Resan gick hur smidigt som helst. Vi fick det tredje sätet på vår rad ledigt så jag kunde varva sittandet med att ligga ner, väl framme kom min stora rosa väska först av alla (som den aaalltid gör <3) och väl ute stod en gubbe och väntade på att få skjutsa oss till lägenheten. Väl där stod nästa man och väntade med nycklarna i handen, bar upp våra väskor och visade oss in. Fram dit kändes allt nästan för lyckat för att kunna fortsätta så, och så var fallet. Lägenheten visade sig var obeboelig. Ja, faktiskt. Vi hade inga lakan, ingen utrustning i "köket", stopp i toaletten och till råga på det var det smutsigt. I både kök och badrum och på golven. Vi ville inte ens lägga oss i sängarna och en sömnlös natt väntade oss..

.

,

,.att gå och dra täcket över huvudet och stanna därunder. Och jag vet inte ens varför. Jag har mått så jäkla bra i flera dagar nu. Livet har snurrat i högsta tempo, men jag har hängt med och jag har gillat det. Jag har jobbat i vad som känts som ett sträck sedan i tisdags em fram till kl 16 idag. Nu är jag ledig i tre dygn. Jag är aldrig ledig så länge. Och jag tror det är det som är problemet. Jag är ledig från jobbet, men jag har hundra saker efter mig och eftersom jag inte måste jobba så tvingas jag ta itu med dem istället. Och det vill jag ju inte. Jag vill fortsätta jobba. För jobbar jag så har jag inte tid och då är det okej att inte hinna. Nu hinner jag. Jag måste hinna. Måste man verkligen det? Jag har ingen lust. Lusten kommer säkert tillbaka imorgon. 

.

Imorgon ja. Imorgon då tävlingen jag ville köra äger rum. Jag vill fortfarande. Jättegärna. Alltså jättemycket gärna. Men jag har inte haft en enda riktigt vilodag på hur länge som helst och jag har inte en enda muskel som känns riktigt pigg och jag är verkligen inte i det skick jag önskar jag vore och skulle behöva vara. Och jag vet jag vet jag vet att jag inte borde. Inte ska. Men jag vill ändå. Jag har ju velat det där i ett helt år nu. Jävla skitkropp som inte lyder mig när jag vill. Det är nog även det som bidrar till längtan att gå och gömma mig.

.

Jag körde i alla fall rygg idag. Och ingenting gick snett eller fel, men jag saknade känslan jag vill känna. Jag var inte riktigt närvarande. När jag först gick ner på gymmet överfölls jag av en konstig nästan panikartad känsla så jag gick därifrån igen och gick två varv runt kvarteret. Det släppte och jag gjorde ett nytt försök och då var det helt okej, men jag hade helt tappat mitt fokus på vad jag egentligen skulle göra och nu i efterhand har jag knappt ingen aning om vad jag ens gjorde.

.

Jag önskar jag kunde skylla på att jag är trött, men inte ens det kan jag, för jag är inte trött. Jag är inte ett endaste dugg trött och även om det är jättehärligt så är det skrämmande, eftersom jag tycker jag borde vara det. Varför är det så mycket man borde? Jag gillar inte ens ordet.

Lyssna inte. Jag svamlar bara. Om jag vore trött skulle jag påstå att det är därför.

.

,

,..Serbien. I hopp om ett smärtfritt liv.

.

,

,..har gått och jag tycker mig kunna utvärdera den. Magnetmadrassen. Lindra värk, öka cirkulation och minska sömnproblem är några av effekterna den marknadsförs med.

.

,

,..jättebra, kom hem som vi skulle, allting toppen, bla bla bla. Det var väl ungefär ett sånt inlägg jag skulle gjort om jag hade brytt mig om det när vi var tillbaka från Barcelona. Och jag hade absolut inte ljugit, vi hade en jättefin semester på alla sätt, men jag kände inget behov av att skriva ett inlägg bara för det. Så jag lät bli.

.

Sedan rullade dagarna på och husvisningar slogs om tiden med jobb och träning och alla andra projekt jag hade dragit igång. Alltihop tillsammans med en värk som återigen gjorde sig påmind efter en tablettkur som började gå ur kroppen och inte efterlämnade sig annat än en totalförstörd mage. Så jag hade ingen lust att skriva, berätta om mitt givna, delvis självförvållade kaos. 

.

Men som alltid, så reser jag mig ur askan, tar tag i jonglerandet, återfinner kontrollen över mina hundratio bollar i luften. Jag måste ju ha dem där, det är så jag fungerar. Vore det inte för att jag fortfarande har ytterligare ess i skjortärmen, ett hopp om att få hjälp och slippa ha ont, så skulle jag kanske inte tagit mig samman lika snabbt. Men hoppet lever och jag ska dra fram det där kortet alldeles snart.

.

Under tiden, en liten liten kik av det som var.. :)

.

.

,..hjulet. Det är kanske där jag är menad att befinna mig. Där jag är bäst på att vara. För det verkar aldrig lugna ner sig.

.

Jag väntar alltid på någonting som ska komma, det där sedan. För sedan kommer det att bli lugnare, vara mindre. Icke. Jag har alltid mina femhundratjugotusen bollar i luften och jag börjar tro att det är min grej. 

.

Under sommaren så tänkte jag framåt, på hösten, på september, på semestern. Den som är här nu. Men semestern är en vecka. En vecka som ska bli jättehärlig, men som vi säkerligen kommer att vilja fylla med massor av saker, av allt som går att se och göra i Barcelona. Och om en dryg vecka är vi hemma igen. Var det då mitt lugn skulle komma?

.

Väl hemma ska jag börja plugga. Jag ska läsa massor av intressanta saker och jag ser fram emot det. Det känns faktiskt riktigt roligt. Men studietakten vi satt på mig är 150% och det ska jag kombinera med jobb på minst 75%. Utöver det en pt-grupp på fyra personer som jag ska träna individuellt förmodligen varje vecka, min egen träning och mina gruppträningspass. Och så ska jag såklart spendera tid med min man, mina vänner, min familj och någonstans med mig själv.. 

.

Så hösten blir kanske inte lugn. Men den blir en form av nystart, av massa nya projekt. Och det är väl det man brukar tjata om att hösten ska vara? Det "lugnet" jag tror mig vänta på nu, är tiden när vi hittat, köpt och flyttat till vårt hus. Jag ser mig själv stå i köket och baka, sitta i trädgården och pyssla, ligga i soffan och läsa en bok, stå i tvättstugan och mangla lakan.. Och alltihop som en inre lugnande terapi. Det är en jättestark bild och jag var så jättesäker på att det är precis så det ska bli. Sedan. Åtminstone tills en arbetskamrat uttryckte sig med dem exakta orden att "jag tror inte det är din grej. Du kan nog inte ta det lugnt på det sättet"

Det kan jag visst. Sedan. Jag lovar. Jag kan och det kommer att bli så. Sen..

.

,..löptur och ett ännu kortare yoga/stretchingpass hann jag med igårmorse. Sedan blev det bråttom. Vi var på en husvisning på fm, ett jättefint hus och jag gillade det både in- och utvändigt, tomten och läget, men det fanns ett problem. Takhöjden. Huset var byggt för dvärgar, och stackars PE kunde knappt gå omkring utan att slå i skallen. Så det blev inget med det.

.

Därefter hem för en snabb och enkel lunch, ris, kalkon, keso, avokado, tomat, gurka, lite av varje. (Nektarin med salt!) Sedan åkte vi mot Norrköping, för dopet av Elin och Oscars lilla prinsessa..

.

.

,..riktigt fort. Förmodligen för att jag fyllt dem från morgon till kväll. Efter åtta jobbdagar i sträck blev jag ofrivilligt ledig idag. Säkert välbehövt, men jag ska vara ledig imorgon och tyckte det kunde räcka. Men istället för att känna en känsla av frihet och lugn, att få en dag till vad som helst, blev jag mest stressad av det. Jag har varit så inställd på att "inte hinna" mer än jobb, träning och det jag haft inplanerat att en dag med "tomma timmar" bara gav mig känslan av krav att fylla den med massor av saker. Och jag har plötsligt ingen aning om vad.

.

Dock känner jag mig själv och vet att dagen kommer att passera, dessutom säkerligen alldeles för snabbt. Jag har ätit frukost och ska gå en promenad, ska göra yoga och hoppas på att det får kroppen gladare, ska förhoppningsvis få fira min bästis som har födelsedag idag, och sen innan gymmet ska jag ju faktiskt till skolan (!) för att träffa någon som ska ge mig den information jag behöver för att kunna avgöra om jag tänker börja plugga. Vilket det lutar åt rätt stort och faktiskt känns det riktigt roligt.

.

Jag är inne på min sjunde träningsdag och med enbart fem dagar till semester har jag låtit bli att ens planera in någon vila. Imorgon tänkte jag byta gymmet mot löpning, men annars tänker jag tuta och köra. Med viss försiktighet de sista dagarna dock, för kroppen börjar kännas riktigt trött och sliten. Men jag är nöjd, för upplägget de senaste veckorna har fungerat över all förväntan.

.

Mycket fungerar bra, något annat känns käpprakt åt helvete. Men ingenting blir bättre av att gräva ner sig. Det som har blivit bra förut kan bli det igen. Och även om vägen dit känns outhärdlig så finns det annat positivt att fokusera på under tiden. 

.

.

,..den senaste tiden på mest effektiva sätt så får mina påhitt snabbt och enkelt dömas av ett Bra idé eller Dålig idé.

Nya träningsupplägget: Mycket av allt 

Både bra och dålig ide. 

Kroppen gör ont i varenda vrå, jag har värk i varenda muskel. Jag har stundvis velat gå och gömma mig för att jag inte velat gå till gymmet. Men det var egentligen poängen med upplägget. Att det skulle vara tungt och jobbigt och överjävligt, både för kroppen och psyket. Jag har lärt mig att jag kan göra allt det där som "inte går" och jag har lyckats med mitt mission att längta efter vila. Drygt en vecka kvar nu.

.

Försöka baka muffins med pinacolada inspiration, gjorda av kokosmjöl och färsk anannas. 

Mycket Dålig idé

.

,..har begränsats stort. Jag syftar på innehållet i min blogg. Jag har mest skrivit om träningen, kosten, nåt om jobbet och dagarna som går. Det var inte mitt syfte med den. Syftet var att ha ett ställe att ventilera tankar. Utrymme för att yttra det jag kände lust eller behov av. Strunta fullkomligt i vem som läste och vad den tyckte eller tänkte, bara skriva helt för min egen skull. Allting om ingenting.

Och just nu är det mycket tankar i huvudet. Samtidigt som jag tycker jag mår bättre och har mer koll på tillvaron än på länge, så känner jag mig vilsen och totalt ostrukturerad. Inte på alla plan. Som sagt, träningen går bra. Men allt handlar inte om träning. Mitt privatliv är också bra, jag är kär och lycklig och har världens bästa man.

.

Men ikväll jobbade jag min sista stängning och tankarna kom ifatt mig. Jag bestämde mig för att säga upp mig och sluta, men jag har ingen plan om vad jag ska göra istället. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös. Jag vet inte hur man gör. Jag är bra på att ha semester. Bra på att smita ifrån hela vardagen. Bra på att packa min väska och bara dra, utan en riktig aning om vare sig vart jag ska eller hur länge. Men då har jag valt att göra så. Den här gången tyckte jag att jag inte hade något val. Jag klarade inte av situationen, höll på att ta sönder mig själv och fann det inte värt det. Så jag sa upp mig. Det var enkelt. Jag behövde bara ringa ett samtal och skriva under ett papper. Men nu då?

.

Nu jobbar jag mitt sista pass på fredag. Sedan står jag ungefär tillbaka på ruta ett. Plockar timmar på mitt gamla jobb, vecka för vecka. Visserligen på ett jobb jag trivs på och med arbetskamrater jag älskar, men jag får ingen som helst framförhållning och kan inte planera eller veta vad jag kan räkna med. Förut har det varit precis så jag velat ha det, eftersom det gett mig möjlighet att slå slag i varenda impuls jag känt för. Kunnat bara dra iväg när jag velat. Men jag har inte längre det behovet. Nu är mina behov helt annorlunda. Jag vill ha en stabil grund, söker en trygghet, något att lita på, räkna med. Jag vill kunna bara veta att jag har ett jobb att gå till, när jag börjar, när jag ska gå hem. Och framförallt, när jag kan vara ledig. För det är nog det värsta. Att alltid ha känslan att man "borde" jobba, eftersom man inte vet hur kommande veckor blir.

.

Så nu känner jag mig mest splittrad. Jag ångrar inte mitt beslut och jag vet att det kommer att lösa sig. Jag vet att det kommer att bli bra. Men när jag inte kan planera allting in i minsta detalj och inte kan påverka precis allt som ska hända, så känner jag mig så uppgiven. Jag gillar inte att inte ha kontrollen över min egen tillvaro.

.

Och i såna här lägen har jag så lätt att totalt stressa sönder mig själv. Jag sover dåligt, jag äter dåligt och ganska snart så mår jag dåligt. Och jag vill inte dit. Jag ska inte dit. Och jag behöver inte hamna där, för det är annorlunda nu. När jag inte är ensam. Jag vill reda ut mina egna trassel. Har aldrig klarat av känslan att vara beroende av någon. Men det är nog inte det det handlar om. När man är två kan man finnas för varandra, och det räcker så långt. 

.

.

,..om jag inte tröttnar på min mat. Och mitt svar är alltid "nej". När jag tröttnar så byter jag ju. Men det är inte helt sant, för egentligen är mina valmöjligheter inte särskilt stora. Ungefär som för en person på diet, eller något. För det första är jag glutenintolerant, så allt vad mjöl, bröd, pasta, osv heter, försvann för många år sedan. Att ersätta det med sk "glutenfria" alternativ kom egentligen aldrig på tal. På den tiden (nu låter jag som hundra år..) fanns inte alls samma utbud som idag. Det fanns ett fåtal produkter och dem smakade ungefär som dem såg ut och innehållsförteckningen skvallrade om. Som skräp. Så jag plockade istället bara bort alla livsmedel jag inte längre fick äta.

.

Dessutom växte jag upp som vegetarian (många år som vegan) och åt för första gången animaliskt protein från annat än mjölkprodukter under sena tonåren. Jag gillade det inte och det tog lång tid för mig att lära mig äta det jag äter idag, fisk och kyckling. Första gången jag åt ett kokt ägg var en morgon på jobbet, för bara ett par år sedan. Jag ville inte, men dem tjatade och jag gick med på att smaka. Jag minns känslan av när jag tog en tugga och inte visste var jag skulle ta vägen och mina arbetskamrater skrattade högt. Nu älskar jag ägg och inget av det jag lärt mig äta skulle jag vilja klara mig utan, men fortfarande äter jag inget rött kött, har ännu inte kommit mig för att prova och känner ingen längtan efter att göra det heller. Kommer en sådan så smakar jag kanske, annars låter jag bli.

.

Utöver det äter jag det mesta. Förutom det jag inte tycker om, inte anser är bra, eller inte kan, vill eller tycker om att laga. Så mina livsmedel är egentligen väldigt begränsade. Jag äter kyckling varje dag. Ibland får jag för mig att göra fisk, men det är sällan. Nån gång öppnar jag en burk tonfisk och tycker det är jättegott. Så äter jag det varje dag tills jag inte vill se den mer och låter bli. Förr lagade jag min kyckling och då varierade jag smaken genom olika kryddningar, men det gör jag aldrig längre. Nu köper jag den fryst och färdig, bara att tina, och glömmer (läs struntar i..) att krydda den överhuvudtaget. Och detta har minskat min aptit. Ibland mår jag illa bara av att tänka på den och allt oftare har matlådorna hamnat i soporna. Men! Nu till det jag skulle komma fram till, efter hela min ovanstående uppsats. Ikväll kryddade jag kycklingen, med något så enkelt som tacokrydda. Och fy så god den blev helt plötsligt! Tänk att det kan vara så enkelt. Så återigen kan jag säga (åtminstone för ytterligare en period) att "nej, jag tröttnar inte.." :)

.

Torsdag idag, och det innebär normalt sätt dubbla gruppträningspass för min del, varför jag brukar planera in dem som "vilodagar" från mina styrkepass. TRX direkt följt av yoga. Men eftersom en vänlig själ hjälpt mig få avlastning från trxen så fick jag idag möjlighet till en hel timme annan träning innan yogan. Ett par snabba intervaller på lörbandet, rörelseträning för bäcken, höfter och bröstrygg, stabilitet för bål, samt styrka för baksida lår och ländrygg. Sedan mitt 45 min yogapass och jag mår som en prinsessa :)

.

.

,..lite av en höstdag, tycker jag. Men trots att det bara är augusti tycker jag om känslan. För mig är inte höst regn och rusk, för mig är det vackra färger, (plommon, päron och äpplen att palla ;D), kvällar med tända ljus, stora koftor att krypa in i. Och en del av mig längtar litegrann efter allt det där härliga som hösten faktiskt innebär.

.

Sen gör det kanske sitt, att jag går omkring med vetskapen om att jag har minst en vecka riktig sommar kvar i vilket fall. I det stora stora paketet min prins fick igår så gömde sig vårt semestermål. Inte helt tydligt vid första ögonkastet dock, jag hade slagit i det väl och han fick lura en liten stund innan han förstod vad det egentligen var frågan om..

.